Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bertel Gripenberg och hans skaldskap. Af Rolf Nordenstreng. II. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280
ROLF NORDENSTRENG
lusten af lifvets högsta lycka, är ju
oändligt mycket svårare än den andres: att ha
tagit miste på en inbillad vän. »Till en
dam af värld» hör till det innerligaste
Gripenberg skrifvit i erotisk väg — och
där kan då inte bli tal om någon enbär
sensualism, där vibrerar ju hela hågen:
Du är en dam af värld, du låter ingen skåda
det djup af tomhet du i hjärtat bär.
Det djup, där natt och sviken längtan råda
för alltid och för alla slutet är.
Förlåt mig dock, att jag en gång af våda
en kort sekund dig kommit alltför när —
en kort sekund, men bitter för oss båda,
du, som jag fordom skulle hållit kär.
Du skulle älskat mig, jag såg det väl,
men främlingar som förr vi skola lefva.
Jag skulle älskat dig af all min själ.
Vi konversera i förbindlig ton,
fast andra toner djupt inom oss bäfva —
godnatt, min fru — god afton, herr baron.
Sällsynt är däremot hos Gripenberg den
i Snoilskys sonetter så vanliga symbolismen:
en bild, som tecknas blott för att ge
åskådlighet åt den i slutet fri och
fördjupad framspringande tanken; de Svarta
sonetterna »Dödsjö», »Källan» och »Den
döda furan» äro dock af detta slag.
Äfven Tavaststjernas påverkan kan man
stundom finna spår af hos Gripenberg, om
ock svaga. Tydligast äro de i
»Rosenstadens» andra dikt, »Vid lustgårdens port»,
som har påtaliga beröringspunkter med
Tavaststjernas Indiansommar-sonett »Kurra
gömma». En mer eller mindre
omedveten Karlfeldt-imitation har »Iselin» i
»Gallergrinden» påståtts vara, och i denna
egenskap har den dissekerats och
diskuterats ifrigt i den svenska pressen.
Karl-feldts inflytande på den är säkert vida
mindre än man trott, ehuru det ingalunda
kan helt och hållet bestridas. I
hufvudsak har dock denna hyllningssång till
»mo-arnas mäktiga mö, född under furor och
tallar, dotter af vårsol och tinande tö»
sina rötter i samma vildmarksdyrkan, som
möter oss redan i »Det skönaste landet»
och senast i »Svarta sonetter» ytterligare
inspirerat skalden. Rytmen är påtagligt
fridolinsk (»Göjevisa»|, delvis också
ordvalet. Men — förlåt en ifrig beundrare
af Dalaskalden! — en sådan spänstighet
i versen når Karlfeldt ej upp till, som
Gripenbergs fjädrande stafrim gifva.
Föröfrigt hör »Iselin» visst icke till
Gripenbergs yppersta saker, och ett sådant
uttryck som »furor och tallar» både
förvånar och förargar läsaren. Är det
verkligen poetiskt nödvändigt eller ens
tillåt-ligt att skilja på två olika växtformer af
samma träd, den högstammiga furan med
krona blott i toppen och tallen med grenar
nästan ända ned till nära marken? »Spång»
i betydelse »stig» är en dålig finlandism;
ordet bör ej nyttjas i annan mening än
»smal och primitiv bro». Mest retar mig
dock namnet. Iselin — usch, så
»ur-teutsch»! I Teutoburgerwald kan en
sådan schön Jungfrau vara på sin rätta plats,
men hvad i skogstrollet Hiisis namn har
hon i innersta Tavastland att göra? Ingen
skulle ha misstänkt Gripenberg för
fen-nomani, äfven om han hade kallat sin
vildmarkshuldra för Hiidetär eller
Met-sikki.
Gripenberg är en ordsäll man. Han
känner snart sagdt hvar vrå af språkets
skattkammare och smider af dess metaller
och juveler både vapen, blanka och skarpa,
och smycken, skimrande i alla
regnbågens färger. Med sällan svikande visshet
finner han just de verkningsfullaste orden.
Språklig nybildare är han blott i ringa
grad; med Fröding och Karlfeldt kan han
härutinnan icke jämföras. Men det gifna
ordförrådet utnyttjar han med sällspord
blick för åskådlighet och stämningsvärde.
Hans stil är ljusstark och skuggrik,
färg-mättad och klangfull, ofta pompös, men
ytterst sällan öfverlastad, utan nästan
alltid präglad af en elegans, som visserligen
aldrig blir lekande, men heller aldrig stel.
I stil som i ämnesval är han aristokrat
och krigarättling, naturdyrkare och
erotiker. Där falla föraktfulla ord om »vår
samtid — la canaille», »själlösa massor»,
»de i mörkret tjutande låga och fula»,
»dagens vildar»; och han hyllar »mitt
högmods stolta hjärtefränder», »den ande,
som tiden ej fattar, som kufvas och hånas,
men aldrig kan dö».
I hans poesi glimmar det af guld,
silfver och ädla stenar, det rasslar af siden,
det klingar af stål, det dånar af hofvar;
vågor ryta och rasa, flammor spraka,
fosforgröna blixtar ljunga, svarta åskmoln
nalkas under stormens tjut — rosor stå röda
som blod, narcisser dofta, grenar braka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
