Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Björnstjerne Björnson. Af John Landquist. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
JOHN LANDQUIST
hade han hufvudet alltför fullt af Snorre
Sturlasson och Henrik Wergeland,
svärmade som denne för folkfrihet och
republi-kanism; och när februarirevolutionen kom
med Lamartines proklamation af den fria
republiken som bundsförvant med alla
rättigheter och framsteg och med budet
om folkens resning och de frisinnade
författningarnas genomförande rundt om
i Europa, då gick han flera månader
som i feber. På hans » hybel» mottogs
och diskuterades med spänning och
stormande glädje hvar ny fas af det stora
skådespelet: det var ju humanitetens,
frihetens eget drömda rike, som plötsligt
stod för dörren. Samma tro uppeldade
också samtidigt Henrik Ibsen nere i Skien
och utan tvifvel blef den hos begge till
mer än ett snart bortblåst
ungdomssvärmeri. Ibsens individualism och Björnsons
demokratism har alltid bevarat något af
hänförelsen från den spänningens och
förhoppningarnas korta tid, då Europa
kände sig ungt. Det var den brand vid
hvilken begge först tände sina facklor,
och Collin* härleder något af den
djupgående likhet, som trots allt finnes hos
dem, från detta års gemensamma
upp-lefvelse. Desillusionen kom ju snart, och
den slog riktigt nog djupare in hos
Ibsen.
1850-talet blef hvarken i Norge eller
annorstädes något gyllne årtionde för
poesien. När Ibsen och Björnson kommo
till hufvudstaden — där de begge jämte
Jonas Lie först råkades på skolbänken i
Heltbergs studentfabrik! — kände de en
stor missräkning inför den nya
omgifningen. Den tongifvande andan bland
ungdomen och i de kulturella kretsarna
var torr, skeptisk, heiniserande. Den
nationella stämningen var flau. Tidens enda
* Chr. Collin, Bjørnstjerne Bjørnson, hans
barndom og- ungdom i 2 Bd, 1907 — en
intelligent och inträngande analys af Björnsons
ungdomsutveckling.
lifaktiga intresse var det ekonomiska,
och sjöfarten och industrien sågo sin
första uppblomstring i Norge. Det var
goda år, men poesien och den nationella
politiken lågo nere. Äfven den
vetenskapliga verksamheten bedrefs lamt —
endast P. A. Munch skref flitigt sin
stora historia — och mottog inga friska
impulser utifrån. Kontakten med
Wer-gelandtiden var afbruten. Wergelands
mål hade varit att litterärt, språkligt och
politiskt bringa Norge upp till full
själfständighet. Men han hade blifvit ensam,
och hans ideal syntes ha slocknat med
honom. I politiken hade man fallit af,
dragit in på seglen och styrde efter smärre
och lättare mål. Språkligt förblef Norge
i beroende af Danmark: danskan
behärskade dess scener och dansk litteratur
det andliga lifvet. Det romantiska
svärmeriet för den norske bonden, i hvilken
man sett nationens kärna och de gamla
nordbornas oförvanskade ättling,
upplöstes ju mer man i Stortinget och
genom etnografiska studier lärde känna
hur föga han motsvarade idealet. Och
det hade inte kommit någon stor diktare,
som förmått lyfta den ärorika forntiden
upp i kraft och glans eller uppenbara
de stora egenskaper folkstammen
möjligen ännu gömde. Man tviflade
öfverhufvud på att ett så litet land som
Norge kunde bestå sig med egen
litteratur och konst.
Man skall betänka ställningen och
stämningen då för att i någon mån fatta
hur öfverväldigande stort Björnsons
lifsverk har varit. Han är det mest
påtagliga och odisputabla exempel jag känner
på den enskildes utomordentliga makt i
historien. Han var inte som de flesta
män, som spelat en stor yttre politisk roll
i nationernas lif, sonen af en stor och
upprörd tid, inte den rätte mannen, som
ögonblicket fostrar eller slumpvis finner.
Han själf skapade den stora tiden, han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
