Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Björnstjerne Björnson. Af John Landquist. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRNSTJERNE BJÖRNSON
341
en hade i norskt statsråd lofvat upphäfva
det grundlagsenliga, ehuru ur bruk
fallna svenska ståthållarskapet öfver
Norge, men sedan nödgats vägra
sanktion på grund af den upphetsade
stämningen i Sverige — liksom för sitt försvar
af den nybildade Reformföreningen, lät
han hvar lördag denna berättelse inflyta
som följetong i Aftenposten. Om han
därmed sökt i dikten rening från stridens
förbittring och mörker, så har han också
lyckats så att det aldrig kan nog
beundras : i bedårande poesi har han bevarat
sitt sinnes obesmittade friskhet och käcka
mod.
Løft dit hode, du raske gut!
Om et håb eller to blev brudt,
blinker et nyt i dit øje,
straks det får glans af det høje!
Løft dit hode og se dig om!
Noget er der som raaber: kom!
Noget med tusene tunger
som om frejdighed sunger.
Løft dit hode, og sjung det ud!
Aldrig kuer du vårens skud–
Den som i trångmålen sjunger så,
hans sak har ingen fara, och honom
vänta ännu många nappatag.
Brandes säger sig minnas, hur
»fremmedartede» berättelser som Arne och
Synnøve förekommo honom när han först
läste dem. Där fanns — gunås — inga
moderna ideer, synkretsen var »snever,»
och man såg ingenstädes att författaren
ställde sig kritiskt mot kristendomen. Det
märks att Brandes som en särskild potentat
känner sig illa till mods, så fort han hör
kyrkklockorna ringa och ett visst heligt ord
nämnas. Utvecklingen har emellertid gått
så, att Björnsons bondenoveller måhända
ligga oss närmare nu än de gjorde
ungdomen för femtio år sedan. Realismen och
romantiken, som gått fram sen dess, ha
begge fört dem mot oss. De synas
oss söm en art af den förening mellan
dessa båda riktningar som vår tid söker.
I sin realism ha de bevarat det
väsentliga, i sin romantism det primitiva, som
ingen kulturutveckling förmår upplösa
inom oss men strax och alltid talar till
oss. Och öfver synkretsens trånghet ser
jag ingen grund att klaga; ty geniet
öppnar friare utsikter än ett aldrig så
lärdt förnuft!
Men dessa berättelsers innersta väsen
är sång. Sången uppenbarar om deras
människor hvad handlingen och
skildringen aldrig kan ge, och sången lefver
alltid på djupet. I den yppersta af
dem alla, nämligen Fiskerjenten, är det
också som om prosan äfven i sin allra
högsta brio som här inte hade rask
takt nog för det öfverdådiga
temperament, den jagande schwung som bär
den. Stilen följer andlöst med i den
unga kvinnans, den blifvande
konstnärinnans obehärskade och ojämförliga
impulsivitet. Så ett ögonblicks stillhet,
en plötslig samling, vi vänta intet, och
hennes lifsjubel, hennes längtan,
hennes höga mod brister ut i sång, som
än en gång dubbelt bedårar:
Jeg giver mit digt til våren,
skjønt endnu den ej er båren;
jeg giver mit digt til våren,
som lengsler til lengsler lagt.
Att den som skrifvit Fiskerjenten
gjort själfva Knut Hamsun till sin
trogna slaf för lifvet, det förstår jag godt.
Aldrig har den primitiva och geniala
ögonblicksmänniskan blifvit tolkad med
mera psykologisk bravur, i ett poesie ns
fortissimo som här.
I de samtidiga dramerna har
Björnson utan tvifvel än mera direkt diktat
loss, sjungit ut sitt eget jag. Just i den
historiska förklädnaden har han
nödvändigtvis känt sig friare än i
nutidsberättelsen. Den som finner att
Björnsons diktning går enbart eller ensidigt i dur,
må begrunda Sigurd Slembe eller Arn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
