Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Björnstjerne Björnson. Af John Landquist. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRNSTJERNE BJÖRNSON
309
vänta den yttersta gästen. För sin sista
vishets otvifvelaktiga allvar ha de flesta
världsberömdheter sörjt. Men Björnson
har aldrig krusat — hvarför skulle han
då krusa döden? Han får vänta — han
har inte tid med honom nu. Han har
fullt upp med att göra — han skall en
sista gång ställa till någonting roligt för
människorna, och han stampar upp en
flock ungdom på scenen, yr och
upprorisk, klingande glad, rodnande varm,
och ganska tvärsäker på att världen tack
vare deras synder nog än en tid står
sig — -— och så lämnar han scenen åt
dem.
Intet är skönare, intet sällsyntare än
ett stort människolif, som nått sitt fulla
mått. Hvilket konungsligt lif var
Björnsons! Allt däri var vilja och uppfyllelse:
ingen glömska, intet återtåg, ingen lögn.
Han var i sitt väsen alltigenom geni.
Och likväl synes oss icke detta vara den
närmaste och slående benämningen på
honom. Den blir oss liksom alltför
facklig och otillgänglig. Han var för
genomskinlig, omedelbar och »snil», vi finna
oss alltför hemma hos honom för att vi
ej skulle glömma att han är en man med
snillets gåtfulla och fruktansvärda makt.
Han blir oss snarare som den normala
människan i heroiska proportioner — på
hans styrka och hälsa kunna alla andra
mäta sin sjukdom och svaghet.
Han är så enkel, att ett barn fattar
honom. Men hur kommer det sig att
har är så lättfattlig? Enligt Brandes
skulle hemligheten ligga däri att
Björnson som en ideernas
lekmannapredikant alltid tolkat just de tankar, med
hvilka folket redan började bli färdigt,
uppsamlat de idéströmningar, som redan
rörde sig bland massorna. Men
Björnsons tendensdiktning representerar i alla
riktningar — åtminstone efter svenska
mått —, än i dag den yttersta
radikalismen och Brandes torde gjort sig
en något optimistisk föreställning om
samtidens allmänna mogenhet för hans ideer.
Hemligheten med Björnsons
genomskinlighet för lärd och olärd, kvinna och man,
gammal och ung, är en annan — och
likväl innerst just med hans radikala sinne
besläktad. Jag tror det är den, att han
är vårens, lifsöfverflödets, de goda och
positiva krafternas diktare. Det är blott
det vårliga i lifvet människorna djupt i
hjärtat förstå och anamma. All annan
vishet förgår.
Aldrig brast för Björnson lifslustens
daggtindrande slöja öfver tingen. Hans
verk — det är som ett haf af ungdom
att kasta sig i. Och det är som fjället
i midsommartid. Bredt och stort nog
är det för oss, hvad det lyser af tusen
små blommor, hvad det doftar friskt,
kärft och ljuft, hur blå och god rymden
öfver oss!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
