Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
CARL G. LAURIN
Fot. Dahlüf.
KNUT M1CHAELS0N.
Philipp, herr Gösta Hillberg. Efter en
del undran från grefvens sida hur Mizzi
skulle betrakta denna oregelbundna utväxt
på det furstliga stamträdet tar furst Egon
mod till sig och frågar lilla fröken Mizzi
rent ut: »Får jag presentera vår son för
dig?» Hela saken behandlas förvånande
trankilt af Mizzi, och då sedan den öfver
sin nya förnämitet väl nosige ynglingen
infördes, betraktade modern Philipp, som
hon ej sett sedan första födelsedagen,
nästan med lätt missnöje. Ingalunda var
det här frågan om något »Schrei nach dem
Kinde», som de Ellen Key-läsande tyskarna
uttrycka sig. Men fodra nu för all del inte
att comtesse Mizzi skall sona hvad hon
och hennes lätt degenererade klass brutit
genom att få sitt välfriserade lilla hufvud
buret på en lansspets! Det är ej
Schnitzlers mening, om man får döma af hans
alldeles förträffliga enaktare På gröna
papegojan, där regissören herr Gustaf
Linden firade en verklig triumf. Stycket
bidrager till att klara meningen af ordet
»Franska revolutionen började i salongerna».
Den franska öfverklassen tog ej vara på
sig själf, den ingaf ej tillräcklig aktning,
den arbetade på sin egen förstöring genom
att skratta åt och ibland beundra teorier,
hvilkas pittoreska nyhet fick de bildade
att förlåta dem både deras lögnaktighet
och farlighet. Genom fräckt öfvermod
utmanade de högre stånden folket på det
dumdristigaste sätt, och öfverklassen h,ade
i likhet med det beskedliga kungahuset ett
förakt för och en obekantskap med det
militära, hvilket gjorde att hären i sista stund
ej fick stödja ordningen och staten.
Då ridån går upp befinner man sig på
värdshuset Gröna papegojan, där man
tycktes ha utbildat ett sätt som användes
på privata bjudningar redan under
romaretiden, nämligen att hälsa gästerna med
ovett. I Paris på 1890-talet mottogs man
på Aristide Bruants cabaret Les Mirlitons
med oförskämda tillrop, hvilka så att säga
hörde till pjäsen. Här på »Papegojan»
går man ännu längre, och gästerna få
höra på konversationen mellan till sluskar
kostymerade skådespelare, hvilka beskrifva
uppdiktade brott. Om man undantar att
de förnäma herrskaperna ej hade den
»grand air», som erfordrades, så
motsvarade föreställningen här i Stockholm säkert
författarens intentioner. Hela det osunda
jäsandet hos det byke afsigkomna
skådespelare, afskedade betjänter och misslyckade
författare, hos hvilka smaken för klingande
floskler förband sig med ett undertryckt
ursinne, skildras på ett upprörande,
alldeles ypperligt vis. Då och då, i mitt
tycke för störande ofta, höres
trumhvirf-lar från gatan ner i källarlokalen. Man
tågar däruppe mot Bastiljen, men ännu
visste man ej att dagen den 14 juli 1789
skulle bli historisk och trodde att allt
skulle bli bra, om man bara lät folket »hållas».
Slutscenen, då sanningen går upp för
de till sist uppskrämda aristokraterna, verkade
mycket starkt. De hade flera minuter tagit
berättelsen om verkliga brott för fingerade;
till sist blef det klart för dem, att det
vilddjur de lekt med bakom gallret
sluppit löst, och slutorden att ropet lefve
friheten ljuder skönast vid en mördad
domstolspresidents lik upplyser dem om
folkliga kraf, som de ej förut tänkt utförda i
praktiken.
Bland de spelande framstod herr Hedqvist
som den svartsjuke skådespelaren, och
fröken Zanderholm motiverade på det mest
näpna sätt hans oro, i dräkt och gester
en alldeles förtjusande slampaheja.
Särskild honnör, om ock ej militärisk, vill man
göra för det band trasiga, ypperligt inöf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
