Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Dmitri S. Meresjkovski. En modern rysk religionsfilosof. Af Kristoffer Benzow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det stora, som skapar. Med detta ändrade
helighetsideal blir också protestantismens
ställning till de humana värdena en annan.
Den bjuder oss inte fly från lifvet och
skönheten, utan stanna och helga. Och
häri ligger möjligheten för den syntes
Meresjkovski söker. Att en sådan syntes ej
är främmande för den »moderna teologien»,
finna vi tydligt uttaladt hos Harnack: »När
man både i vetenskapen och känslolifvet kan
förena Augustini fromhet, innerlighet och
fördjupning med antikens öppenhet gent
emot världen, med dess lugna kraftiga
verkande och dess klara ljusa stämning, då
skulle vi ha nått det högsta. — — Har
icke Göthe i sin fullkomningsperiod
förklarat detta ideal för sitt och försökt
förverkliga det i sig? Ligger icke betydelsen
af den evangelisk-reformatoriska
kristendomens princip — när den verkligen är
någonting annat än katolicism — innesluten
i detta ideal?» Men möjligheten för en
syntes är ännu inte syntesen själf. Att
här möter en stor fara, undgår inte
Meresjkovski: faran för »hädisk hopblandning».
Det duger ej att direkt medla mellan de
olika lifsriktningarna och eklektiskt tillägna
sig af den ena ett, af den andra ett annat
stycke. På det sättet få vi blott
styckeverk, vi bli »hvarken hedningar eller
kristna, utan ömkligt haltande åt båda sidor».
Det moderna lifvets sjukdom är ju
tveklyfningen, hvad vi behöfva är helhet.
Och det helhetslif, där alla våra krafter
samverka harmoniskt, är väl det ideal,
som alltid bör stå för oss som det i högsta
mening religiösa. Men vi måste ha klart
för oss, att det stundom kan bli frågan
om att välja — välja så som den mannen
gjorde, som i ungdomen gömde undan sin
fiol för att kunna bli kristen. Det är ju
sant, att musiken som sådan väl har plats
i kristet stämningslif. Men lika visst är
det, att violinen kan föra honom, som vigt
den sin själ, bra långt från de vägar, som
leda till »korsets hemlighet». —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
