Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Omar Khayyams lif och verk. Af Edward Fitz Gerald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omar khayyams lif och verk
389
skrifvet och bevaradt såsom ett
memorandum för kommande statsmän:
»En af de största bland Khoräsåns vise
män var Imäm Mowaffak i Nischåpür, högt
ärad och vördad, må Gud fröjda hans själ!
Hans berömmelses år blefvo flera än fem
och åttio, och hvars och ens öfvertygelse var,
att hvarje yngling, som lärde Koranen eller
studerade traditionerna inför honom, helt
visst skulle nå berömmelse och lycka. Och
till den ändan sände mig min fader från
Tus till Nischåpür i sällskap med
Abd-us-Samad, den rättslärde, för att studera och
lära under den berömde mannens ledning.
Och på mig kastade han alltid välvilliga
och vänliga blickar, och såsom hans
lärjunge närde jag en utomordentlig vördnad
och tillgifvenhet för honom, så att jag
stannade fyra år i hans tjänst.
Då jag kom dit, fann jag två andra
nykomna lärjungar af min egen ålder:
Hakim Omar-al-Khayyåmi och den
olycksalige Ben Sabbåh. Båda voro de
utrustade med ett skarpt förstånd och de högsta
naturliga gåfvor, och vi tre slöto ett nära
vänskapsförbund. När Imamen stod upp
från sina föreläsningar, brukade de och jag
komma samman för att gifva hvarandra del
af de läror hvar och en fått. Omar var
infödd i Nischåpür, medan Hassan Ben
Sab-båhs fader var en viss Ali, en i sitt lif och
yttre religionsöfning mycket sträng men
irr-lärig man.
En dag sade Hassan till mig och
Khayyåm: »Hela världen tror att Imäm
Mowaffaks elever måste komma till stor
välgång. Om nu också ej alla af oss bringa
det därhän, skall dock säkert någon af oss
göra det, och hvad skall nu blifva vårt
löfte och våra förpliktelser för detta fall?»
Och vi svarade: »Så, som du finner
för godt.» »Nåväl», sade han, »låtom oss
då svärja, att till hvilken af oss tre än
lyckan må komma, denne skall dela med
sig lika till de andra och icke behålla något
föresteg för sig själf.» »Vare det så»,
svarade vi båda och gåfvo hvarandra vårt
hedersord därpå. —
Och åratal rullade hän, och jag reste
från Khoräsån till Transoxanien och
vandrade till Ghäzni och till Cabul, och när
jag återkom, bekläddes jag med ämbete och
steg till föreståndare för göromålen under
sultan Alp Arsläns regering.»
Visiren berättar nu vidare, hurusom
båda hans gamla skolkamrater med tiden
återfunno honom och kommo för att
begära hvar sin andel af hans framgång —
enligt löftet från ynglingaåren. Visiren var
ädelmodig och höll sitt ord. Hassan
fordrade ett regeringsämbete, och på visirens
förord beviljades detta äfven af sultanen,
men snart blef Ben Sabbåh otålig öfver
befordringen steg för steg, kastade sig in
i alla ett orientaliskt hofs intriger, och då
han slutligen försökte störta sin vän och
välgörare för att intaga hans plats, men
misstog sig i sina låga beräkningar, föll
han i onåd och afskedades.
Efter mångahanda olyckor och
irrfärder blef Hassan öfverhufvud för den persiska
ismailitsekten, en fanatisk hop missnöjda,
som länge fört en mera obemärkt tillvaro,
men nu under hans onda och starka viljas
ledning vunno hemsk betydenhet. Ar 1090
gjorde sig Hassan till herre öfver borgen
Alamüt i provinsen Rüdbar, en bergstrakt
söder om Kaspiska hafvet. Det var från
detta bergsnäste han bland korsfararna
förvärfvade sitt förfärliga rykte såsom »Den
gamle på bergen» liksom äfven spridde
skräck och fasa ut öfver hela den
mohammedanska världen, och det tvistas ju ännu
därom, huruvida ordet »assassin», som står
såsom deras mörka minnessten i Europas
moderna språk, är härledt af »haschisch»,
hvarmed dessa fanatiker berusade sig för att drifva
sin orientaliska fatalism till ursinnets spets,
eller från namnet af dynastins grundläggare,
som vi följt från hans fredliga studier i
Nishåpür.
Ett af de tallösa offren för
»Assassi-nens» dolk var Nizåm-ul-Mulk själf, hans
gamla skolkamrat, vän och välgörare. —
Äfven Omar Khayyåm kom till visiren
för att begära sin andel, men det var
hvarken titel eller ämbete han åstundade.
»Den största välgärning du kan visa
mig, är att gifva mig en vrå att lefva
i, i skuggan af din storhet, för att sprida
vida vetenskapens välgärningar och bedja
om långt lif och lycka åt dig.»
Visiren berättar, att han efter att hafva
öfvertygat sig att Omar verkligen var
uppriktig i sin anspråkslöshet, ej försökte
öfvertala honom utan blott tillförsäkrade honom
en årlig pension af 1,200 mithkåler guld
ur Nischåpürs skattkammare.
»Och i Nischåpür lefde och dog Omar
Khayyåm», tillägger visiren, »sysselsatt med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
