Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Omar Khayyams lif och verk. Af Edward Fitz Gerald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392
edward fitz gerald
alltför dum för att vara af Omar, äfven om
Omar kunde antagas dum nog att vilja
smäda sig själf.* Den kritiker, ur hvars
exposé de här gifna data otn Omars lif
äro återgifna**, ger äfven några af hans
verser i prosaöfversättning och slutar med
att jämföra honom med Lucretius såväl
hvad beträffar temperament och begåfning
som med afseende på lefnadsförhållanden.
Och båda voro verkligen män af den
högsta intelligens och fantasi, båda stodo
som lärda män långt före sin tid, bådas
hjärtan brunno af hänförelse för sanning och
rättvisa. Och båda, med rätta upprörda af
hvar sitt lands bedrägliga religion och
bedrägliga eller åtminstone dåraktiga
hängifvenhet därför, hade satt sig själfva sin egen
lag, sedan deras försök strandat att med
ett bättre hopp ersätta, hvad de förkastade
hos andra, hvilka ej kunnat skönja någon
bättre tro än deras egen.
Lucretius tröstade sig med att af det
material Epikur lämnat honom konstruera
en världsmaskin, som ej behöfde någon
upphofsman utan följde en lag utan
lagstiftare. Sedan han på detta sätt intagit
en snarare stoisk än epikureisk ställning,
satte han sig att begrunda det universums
mekaniska drama, i hvilket han själf och
allt, som omgaf honom spelade med, —
läs blott hans egen sublima beskrifning af
den romerska teatern — alltsammans
belyst af den dystra dager, som genomsläpptes
af det förhänge, hvarmed han utestängt
det klara solljuset.
Omar, hvars temperament var
obändigare, eller som mindre brydde sig om ett
dylikt mödosamt system med föga mer än
en hopplös nödvändighet till resultat,
slungade med ett bittert skämt allt sitt eget
snille och vetande i den allmänna
förstörelse, som dessas otillräckliga ljus blott
* Sedan detta skrefs har den citerade
författaren i Calcutta Review gjort bekantskap med
en mycket sällsynt edition, tryckt i Calcutta 1836
och innehållande 438 verser med ett tillägg af 54,
som ej återfinnas i en del manuskript.
** E. B. Cowell, professor i Sankrit i
Cambridge, senare i Calcutta, Fitz Geralds nära vän och
den, som invigt honom i den persiska litteraturen.
(Öfvers, anm.)
tjänade att afslöja, och i det han lät sina
sinnen fröjdas af verklighetens rosor och
vin, lät han däremot tanken blott till
förströelse väga de ideella möjligheterna: öde,
fri vilja, existens och tillintetgörelse, och
detta med en så afgjord öfvervikt mot det
negativa och lägre hållet, att sådana
stanser som N:o 55 och 56 i den följande
öfversättningen höra till undantagen i hans
allmänna världsåskådning.
Hvad den föreliggande öfversättningen
beträffar, må nämnas, att de ursprungliga
rubäiyät, såsom hans verser vanligen bruka
benämnas, alla äro af hvarandra
oberoende stanser, en hvar bestående af fyra lika
långa prosaliknande rader, som stundom
alla fyra rimma, men där oftast den tredje
raden bryter den sistas öfverensstämmelse
med de båda första, och detta ibland på
ett sätt som påminner om den alkaiska
grekiska versen, där den tredje raden
liksom höjer och uppehåller den våg, som
bryter sig i den sista.
Såsom vanligtvis är fallet i dylik
orientalisk poesi, följa rubäiyät på hvarandra
enligt rimmens alfabetiska ordning i ett
egendomligt huller om buller af sorgset och
gladt.
Det urval, som här gifves, har ordnats
till ett slags eklog. Måhända ingår däri vid
jämförelse med originalet något för litet af
det »drick och var glada» slaget, som,
vare sig det nu är äkta eller ej, i
manuskripten intager alltför mycken plats.
Ty om Omars poetiska tältväf än hade
en rätt mörk lucretiansk varp, så korsade
han denna med ett inslag af ungefär
samma färg som Olivier Basselins humor.
I hvarje fall äro väfnadens bilder
sorgsna nog, sorgsnast kanske där de söka
vara mest ostentativt glada — och i hvarje
fall mera ägnade att väcka medkänsla än
vrede mot den gamle »tältmakaren», som,
efter att förgäfves hafva sökt sätta sina steg
utanför den stig ödet utstakat för att fånga
en enda autentisk skymt af morgondagen,
tog ett fastare grepp om nuet, — detta nu
som öfverlefvat så många morgondagar —
och hvilket han fann vara den enda mark
vi fått att stå på, äfven om den ofta
glidit undan hans egen fot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
