Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rubaiyat. Af Omar Khayyam. Edward Fitz Geralds tolkning i svensk dräkt af A. G. Damm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
xxxvii.
Från jordens kif och himlens under fri
dig tidens gåtor glida då förbi,
din egen gåta får sin lösning i
den moders famn, som gaf oss alla di.
XXXVIII.
Men — bägarn fyll! Hvad tjänar det
väl till
att tugga om, att tiden ej står still?
Är dag, som lefver, skön, den dag, som
dött,
den dag, som ej är född, jag glömma vill!
XXXIX.
En hvila i förintelsens förlopp —
en rast oss unna blott, att dricka hopp
ur lifvets bäck! Se, stjärnan blinkar
matt,
ty Intets morgon gryr, snart lägret brytes
opp.
XL.
Den stora hemligheten, är det den
du söker? Skynda då, min vän!
Hvart ögonblick är dyrbart: läggs ett hår
i orätt vågskål — börja om igen!
XLI.
En hårsbredd kanske skiljer falsk och
sann,
en enda bokstaf nyckeln skänka kan,
om du den rätt förstått, till skattens hvalf,
där — kanske — skattens herre själf
du fann.
XLII.
Hans dolda väsen ingen än höll kvar:
kvicksilfverlikt det genom Alltet far —
och allt, som varit, blott af honom var
en form, som svinner, medan han blir
kvar!
XLIII.
Hur länge, länge gick du ej som träl
för oviss frukt af företag, af gräl?
Nej — hellre säker skörd af rankans
frukt,
än tomma händer, kanske bitter själ!
XLIV.
Och sedan länge — ej blott år och dag —
från torr logik, den ofruktsamma, jag
mig skilt för att i lust och gamman sen
med rankans dotter bygga hjonelag.
XLV.
Om »vara» och »ej vara» jag besked
förr hårfint kunde ge och snörrätt med —
och dock — af allt jag iddes blicka in
uti, såg djupt jag blott i bägarn ned.
XLVI.
Men min astronomi — invänder du —
oss bättre tideräkning gifvit ju?
Åhnej, ur min kalender strök jag blott
hvar död och ofödd dag, och kvar blef:
nu.
XLVII.
I skymningen engång jag i en gränd
en ängels skepnad mött, som, gudasänd,
ur kruset han på axeln bar mig bjöd,
och det var så, mig drufvans makt blef
känd.
XLVIII.
Och drufvan, hvars logik gör absolut
på alla sekters lärokäbbel slut,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
