Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Kvinnorna i Byrons lif. Af Karl Warburg. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
428
karl warburg
typ för tidens Weltschmerz och såsom
förkämpe för den frihetsdiktning, som
reagerar mot den heliga alliansen och
som sedan finner utelöpare i olika länder.
Man brukar ju ofta nog, ej minst i
skaldebiografier, tillämpa det gamla
franska ordspråket: »Ou est la femme ?» Vid
få fall torde emellertid detta ordstäf mera
äga sin tillämplighet än i fråga om
Byron, men här måste vi spörja: »Oü sont
les femmes.’» Kvinnorna hafva i hans
lif spelat en roll af den mest
genomgripande betydelse, och säkert är, att hans
eminenta och för världslitteraturens
utveckling så oerhördt viktiga
diktarpersonlighet aldrig skulle ha fått sin
karaktär hvarken i godt eller ondt, hade icke
kvinnorna varit. Det hvilar också ett
skimmer af mystik öfver den Byronska
biografien i afseende på hans förhållande
till kvinnorna; och särskildt hafva de
båda frågorna »Hvem var Thyrza?» och
»Hvad var orsaken till hans skandalösa
skilsmässa?» besvarats på de mest olika
sätt. De senare åren ha bragt nytt
material.
Den första kvinna, som spelade en
roll i Byrons lif, var hans mor. Hon
var en skotsk adelsdam, CATHERINE
GORDON, som lät locka sig att ingå
äktenskap med Byrons oerhördt
lättsinnige fader kapten Byron, »den galne
Jack», hvilken, efter att ha ruinerat sin
första hustru, med hvilken han hade en
dotter — den i Byrons biografi så
betydelsefulla Augusta — nu också lät äfven
den andra hustruns förmögenhet smälta
ihop till en obetydlighet. Han dog, när
sonen endast var ett barn.
Byrons mor var en hysterisk kvinna,
och förhållandet mellan mor och son var
föga godt. Byron ägde knappast sinne för
sin mors verkligt goda sidor, bland hvilka
var hennes klokhet och värdighet i eko-
nomiska frågor, då hon förstod att hålla
sig uppe trots de svårigheter, hvari
hennes mans lättsinne försatt henne. Hon
hade å andra sidan föga sinne för
sonens egendomligheter. De voro två
häftiga och vilda naturer.
Man får en aning om, hur ställningen
var, genom bref från Byron till hans
halfsyster år 1804 — B. var då 16 år.
Han klagar öfver sin plågoande till mor,
hvars diaboliska lynne — säger han —
tyckes tilltaga med åren; det blåser upp
till orkan, som hotar att förstöra allt,
intill dess hon, mätt af egen våldsamhet,
bringas till en dyster dvala, som efter
en kort period åter växer till nytt
ursinne. Han klagar öfver sin lifegenskap,
öfver att modern gräfver upp hans fars
aska, skymfar honom och säger, att han
skall bli en verklig *Byrronne», hvilket
är det värsta skällsord hon vet.
Dock få dessa i häftigheten
nedskrif-na rader ej tagas alldeles efter
ordalydelsen. Byrons bref bära ofta spår af
hans nyckfulla temperament, och det
finns äfven bevis på, att han, trots allt,
var innerligt fäst vid modern, men
säkert är, att det rådde ett oroligt
förhållande mellan den excentriske lorden
och hans hysteriska moder. Och
betecknande äro några ord i de först nyligen*
offentliggjorda stanzerna af den aldrig
fullbordade I7:de sången af Don Juan,
där han talar om olika slag af orphans
— föräldralösa, värnlösa — och däribland
räknar sådana, som väl ej mist sina
föräldrar men förlorat deras föråldraömhet,
något som lämnar dem ej mindre
föräldralösa i hjärtat (orphans of the heart).
Han berör därvid särskildt faran för de
s. k. »enda barnen» att antingen blifva
bortskämda eller för hårdt behandlade.
De blifva då i själfva verket »orphans».
Byrons mor ingrep också
otvifvelaktigt på ett sätt, som Byron aldrig kunde
* I nyaste upplagan: Poetry, del VI 1903.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
