- Project Runeberg -  Ord och Bild / Nittonde årgången. 1910 /
452

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Koloristiska kriterier. Af Klas Fåhræus. Med 7 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

45°

klas fåhræus

det stojande ackordet bättre skulle
passat till en vårfest i en Tyrolerby än
som anstämning till den naturliga
tystnaden i detta vemodiga ämne. —

Hur annorlunda helt går icke den äkta
koloristen till väga. Då färgen är hans
känslas naturliga språk och det medium
hvari hans inbillning lefver, så blir den
osökt den utgångspunkt, hvarifrån han
utvecklar sitt verk. Tizian likaväl som
Manet begynte med färgfläckar; Rubens
på samma vis som Corregio anföll utan
någon förberedande kolteckning duken
direkt med penseln. Och ingår på detta vis
färgen integrerande i utkastet, är det klart
att den icke heller låter sig abstrahera
från det fulländade verket, utan att därvid
en lifsförlust vållas af samma slag som
i det organiska lifvet vid en åderlåtning.

Betrakta t. ex. omstående, tyvärr under
inflytande af asfalten mörknade bild af
Courbet, som visserligen icke andas
samma själens adel som Massys, men
som däremot har andra förtjänster, som
just falla under detta kapitel. Den
föreställer ett sällskap jägare, som slagit sig
ned på en af klippor och träd
inhägnad grön äng, som sträcker sig från
förgrunden högt upp i taflans fond. Det
centrala färgackordet anslås af det gula
(i skinnbyxorna) och det
scharlakansröda (i rocken) hos den Nimrod, som med
en signal ur sitt valdthorn kallar de
efterblifna till rasten. För en medelgod
målare skulle det grälla i anslaget ha
brutit stämningen. Men genom ett
mellanlägg af rosa i de två damernas kjortlar
utfyller Courbet klyftan, fastän på ett så
vågadt vis, att harmonien nästan vacklar,
hvilket för öfrigt icke illa passar till det
svärmiska i rörelsernas rytm. Och ej
minst märkligt är, hur scharlakan mot
grönt koloristiskt just ansätter samma
fanfar, som från jägarhornet utsmattrar
i högan sky.

* *

*



Gå vi från koloritens vitala betydelse
för kompositionen öfver till de mera
specifika profven, så är det naturligt att
en målare som älskar färgen också
sträfvar att låta den klinga rent. Äfven en
obetydlig smutsning kan skämma
konstens likt ett rosenblad ömtåliga hy.
Och friskhet i färgen har därför sen
gammalt varit den fordran, hvarmed en
god lärare först som sist sporrat sina
lärjungar.

Tekniskt taget ligger här en
betydande svårighet i blandningen. Ty ett
faktum är att då två af palettens färger
hopbrytas, så blir den sammansatta
mindre frisk än de enkla. Tillägges en tredje,
så blir den andra blandningsfärgen i sin
tur mindre frisk än de första. Och
hopröras slutligen alla palettens färger, så
uppstår en grå sörja, som på sitt yttersta
tung som en olycka drunknar i det svarta.

Men icke nog att färgen bör hållas frisk.
Den bör också vara saftigt blommande,
simmig som ett gammalt vin och
glödande som en fackla bakom ett förhänge.

För ernåendet af en sådan blomning
räcker det ju icke med att massvis
anhopa den råa palettfärgen på duken.
Det verkar i och för sig endast plumpt
och osmultet. Och vore saken så enkel,
så skilde sig ju målaren icke särdeles
från den simple plankstrykaren.

Snarare hör problemet till ett af
färgkonstens svåraste, hvars lösning beror
på hemligheter, som ingen mästare varit
nog ädelmodig att fullständigt afslöja.
Någon inblick däri torde emellertid
följande autentiska anekdot om en berömd
kolorist kunna lämna.

En gång höll nämligen Delacroix på
med ett gult draperi utan att rätt kunna
få upp det i färgen. Förtviflad frågade
han sig, hur då Rubens och Veronese
buro sig åt för att kunna drifva det gula
så högt. Och rätt som han funderade,
beslöt han sig att fara till Louvren och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1910/0502.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free