Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Caspar Hauser. Af Oscar Wieselgren. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486
oscar wieselgren
get i sitt eget lif. Hon anar, att det hos
hvarje människa finnes nedlagd en dold
kraft, som i trots af alla hinder leder
henne fram mot hennes en gång bestämda
mål, hur dunkla och slingrande vägarna
än kunna synas. Då Renate stod inför
afgörandet i sitt lif, var hon ännu alltför
outvecklad för att till fullo kunna fatta,
hvad som i detta ögonblick stod på spel,
att hon var på väg att för alltid sälja sin själs
förstfödslorätt. Men just detta uppkallade
en impuls från det omedvetna själslifvets
område, och utan att ana räckvidden af
sin handling bröt hon med hela sitt
föregående lif — för att till sist i trots af alla
sina lidanden finna, att den mystiska
maningen likväl haft rätt och att den gaf
uttryck åt det djupaste i hennes egen
individualitet.
Här har alltså Wassermann löst sitt
centrala problem genom att föra öfver det på
ett område, där orsaksspelet är
otillgängligt för den kritiska analysen och möjligt
att följa blott på intuitionens väg. Men
redan här kan man finna en antydan om,
att han har i tankarna en annan och mera
vid verkligheten bunden behandling af
ämnet. Det skymtar fram i de ord, där den
döende Agathon Geyer för Renate ger form
åt sina drömmar om sin sons framtid, och
man förstår lätt, hvilken tanke som ligger
bakom dem. Agathons och Renates son
skall växa upp som Parsifal, oberörd af
lifvet, och först då han vunnit styrka nog
att bevara sin egen individualitet, skall han
gå det i möte. Af denna här blott
flyktigt framkastade tanke har Wassermann
emellertid byggt sitt följande arbete, Moloch.
Kanske mera än de flesta arbeten
inom den senare tidens litterära produktion
gör Moloch intryck af en genomförd
problemroman. Redan från början stå
karaktärerna så typiska och afgränsade för
läsarens öga, att det sedermera under
händelsernas utveckling aldrig egentligen kan blifva
fråga om några öfverraskningar. Man har
en stark och liflig känsla af att en
absolut nödvändighet gör sig gällande vid de
reaktioner, som följa, när de handlande
figurerna bringas i beröring med hvarandra.
Konflikten i skildringen uppstår mellan en
under enkla förhållanden uppfostrad ung
man och det moderna kultursamhället, i
hvilket han som vuxen för första gången
gör sitt inträde. Med samma obevekliga
visshet som en kemisk reaktion inträder
katastrofen: Arnold Ansorge, ryckt ut ur
sin naturliga miljö och inkastad i en
främmande omgifning, drages mot den senare,
ehuru han märker dess ruinerande
inflytelser, men han har icke nog kraft att åter taga
steget tillbaka. Då han till slut genom en
handling, hvars räckvidd han icke rätt
förmått fatta, ödelagt en af sina närmastes lif,
är hans motståndskraft slut, och han faller
för egen hand som offer åt samhällets och
kulturlifvets Moloch.
Det är af synnerligen stort intresse att
sammanställa denna Wassermanns skildring
af en ung mans reaktion emot
samhällslifvet med en annan version af samma
motiv: Eugène de Rastignacs utvecklingsgång
i Le Père Goriot. Som redan Brandes
framhållit, är det denna utvecklingsprocess
vida mera än förhållandet mellan den gamle
öfvergifne fadern och hans otacksamma
döttrar som bildar kärnan i Balzacs
mästerverk. Men hvilken oändlig olikhet mot
Wassermanns grepp på ämnet! Balzac har
icke skrifvit någon genomförd
problemroman utan en direkt ur det lefvande lifvet
gripen karaktärsstudie; inför denna med
oupphinnelig intensitet och fyllighet
tecknade utvecklingshistoria, där man,
ovillkorligt suggererad, följer de skiftande
inflytelsernas spel i tjugoåringens inre under hans
första möte med sin samtids människor,
synes Wassermanns behandling af motivet
oändligt blek och fattig. Typerna i
Moloch blotta skarpt vid jämförelse med
Balzacs figurer, huru föga konkret och
åskådlig Wassermanns skildringskonst är. Innerst
är han, åtminstone i detta verk, icke
skildrare i egentlig mening utan
problemdiktare. Medvetet eller omedvetet är det
grundproblemets lösning som han åsyftar, och
för att nå detta mål renodlar han sina
karaktärer i så hög grad, att de stå för
läsaren som mer eller mindre opersonliga,
abstrakt koncipierade typer i ett på förhand
planlagdt växelspel af krafter. Denna
svaghet gör sig äfven i viss grad —■ och för
öfrigt icke så obetydligt — gällande i
Renate Fuchs, men den träder likväl där
mindre klart i dagen. Detta verk är trots
sin fragmentariska hållning dock enhetligt
så till vida, att intresset i ett och allt går
ut på analysen af karaktärerna. I ett
sådant galleri af egenartade människotyper
låter det sig lättare göra att öfverse med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
