Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Hetsning. Af Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
h etsning
527
samt, blåsa bort den gamlas griller.
Men det var icke så lätt. Fru Wiesel
bedyrade, att den flickan skulle sonen
aldrig få någon glädje af.
— Säg mig, mor — hvad gör hon
egentligen för frågor angående mig?
— A hon frågade, om du varit kär
i hennes mor. Den dumma tossan!
Hennes mor, som var jämnårig med mig —
— Det var hennes mormor, det —
— Var det? Ja, det bryr jag mig
inte om. Men sanna du mina ord, Bengt:
du får ingen glädje af den flickan.
Det begärde han heller icke. Hon
hade bedt om hjälp. Och han hade
obetänksamt nog gifvit ett löfte, som han
naturligtvis måste infria. Han skulle
emellertid på allvar söka en plats åt
henne. Men sätta henne på gatan utan
vidare, det kunde han ju inte. Det
måste väl mor medgifva?
Ja, hon medgaf allt, hvad han ville.
Men han såg mycket väl, att hon icke
var nöjd. Och det grämde honom. Det
stred mot hans vanor att icke ställa sin
gamla mor tillfreds. —
Elsie kände någonting obehagligt i
luften, och hon var genast framme med
sin oundvikliga fråga: Ar onkel ond på
mig? Nej, svarade han kort, vresigt.
Och tillade:
— Men jag går och funderar på,
hvar jag skall kunna finna någon
lämplig plats för dig.
Hon släpade med ögonfransarna.
— Får jag icke stanna här då?
Han fann hennes fråga oblyg,
otacksam. Och den där beslöjade blicken
stack honom, retade honom.
— Nej, sade han kärft, onödigt kärft,
du passar inte här. Mor trifs inte med dig.
Hon var mycket ödmjuk. Hon sade,
att hon mycket väl förstod, att hon
icke passade. Om onkel ville vara så
snäll och skaffa henne en plats — för
stackars mammas skull.
Dagen därpå hade han skaffat
platsen. Hon skulle stanna i staden, hos
direktör Herlings. Hon skulle gå frun
tillhanda. Hon kunde flytta dit redan
samma kväll, om hon ville.
Naturligtvis ville hon — då onkel
ville.
Afskedet från Wiesels blef rörande.
Tämligen öfverflödigt känslofullt, då det
ju endast gällde att flytta ett par gator
bort. —
Elsie föll pä knä framför gamla frun,
kysste hennes händer och bad om
förlåtelse. Gumman kved vid beröringen.
Hon måste gå till sängs.
I förstugan tog Elsie farväl af onkel.
Hon kysste honom midt på mun. Och
han kände hennes varma, våta tungspets
snudda mot sina läppar. Han sköt
henne ifrån sig med en sådan kraft, att hon
åkte ett bra stycke öfver det hala
stengolfvet.
Hon började gråta.
Men onkel smällde igen dörren. Han
gick in i sitt rum och gned och tvättade
sina läppar.
Så blef det då åter frid i huset, den
gamla goda friden!
Fru Wiesel tog åter plats i salens
stora länstol. Hon gjorde sina frågor,
hundrade gånger upprepade. Och han
svarade tålmodigt klargörande. Men ibland
hände det, att han icke svarade. Han
hade på sista tiden fått en pinsam
hufvudvärk, som gjorde honom förströdd.
Gamla frun satt tyst som en råtta
och väntade på svar. Och hennes
trötta, tårsprängda ögon slöto sig långsamt.
Det var så underligt att icke få svar af
sonen. Hon nickade och nickade. —
Och efter en veckas förlopp stod
stora länstolen åter tom. Gamla frun
stannade i sin soffa. Hon orkade icke.
Det hade således icke varit Elsies
fel, att hon blef trött. A nej, det var
nog ålderdomen som bar skulden både
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
