Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - 1800-talets svenska språkforskning. Af Ruben G:son Berg. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i8oo-TALETS SVENSKA SPRÅKFORSKNING
545
Tyskland representerades af Schelling,
Gör-res, Creuzer och andra. Arkeologien hade
lifliga befrämjare i flera af det götiska
förbundets medlemmar, särskildt den gamle
Sjöborg. Studiet af den gamla svenska
litteraturen tog fart och ledde till
utgifvandet af folkvisesamlingar -—- dels
Geijer-Afzelius’ stora i tre band, dels Atterboms
i Phosphoros —, folksagor och äldre
svenska skalder, som t. ex. Stiernhielm och
Frese. Den gamla skolan, d. v. s. de
akademiskt sinnade, visade sin brist på
historiskt sinne och litteraturförstånd genom
att afhåna dylika betydelsefulla
utgifningsarbeten. I samband med detta romantiska
intresse för vår fornkultur står äfven
grundläggningen af vår litteraturhistoria genom
Lorenzo Hammarskölds Svenska
vitterheten. Öfversättningar af isländska
forndik-ter införlifvade dessa med vår litteratur,
och med den rikt uppblomstrande danska
filologien — Rask, Nyerup, Molbech och
andra — stodo svenskarna i liflig och
gagnande förbindelse.
Ett omfattande och högviktigt svenskt
filologiskt företag började på 1820-talet.
Då utkom nämligen den första af våra
medeltida lagtexter, Västgötalagen,
småningom följd af samtliga öfriga
fornsvenska lagar, ett sannskyldigt utgifvarstorverk
af lika vikt för vår rättshistoria som för
vår språkforskning. De två första lagarna
utgåfvos af Collin och Schlyter gemensamt;
efter den förres tidiga död öfvertog
Schlyter ensam det väldiga arbetet och
genomförde det med en energi och en
noggrannhet, som båda stå långt öfver det vanliga
måttet. Så säkert och omsorgsfullt förfor
Schlyter, att felläsningar af de gamla
handskrifterna knappast förekomma i hans
editioner, och den glossar han tillfogade var
utarbetad med lika mycken sakkännedom
som skarpsinne. Äfven den icke-juridiska
medeltidslitteraturen vardt utgifven, sedan
1843 »Svenska fornskriftsällskapet» blifvit
bildadt, med folkviseutgifvaren och
romantikern Adolf Iwar Arwidsson samt Georg
Stephens, runologen, och Gunnar Olof
Hyltén-Cavallius som ledare. Den förnämste
utgifvaren var bibliotekarien Gustaf Edvard
Klemming, hvars rykte aldrig skall öfverträffa
hans förtjänst. Genom dessa stora
utgifningsarbeten lades grunden för en vetenskaplig
bearbetning af det äldre språkstoffet, och
man kan endast beklaga att vår nysvenska
Ord och Bild, iç:e årg.
ROBERT VON KRÆMER.
litteratur ännu ej blifvit föremål för samma
noggranna omsorg — vi fa i det
hänseende förtrösta på framtiden.
För öfrigt var det endast genom smärre
bidrag som språkforskningen riktades. Den
litterära kritiken fortfor att uppmärksamma
språkbruket, och särskildt Atterbom
ådagalade ett fint språkestetiskt sinne som
granskare. I den mån svenskan
uppmärksammades som skolämne,, började man skapa
skolbokslitteratur för undervisningen i
modersmålet. Anders Fryxells svenska
grammatika och Carl Jonas Ludvig Almqvists
rättstafningslära voro de mest använda;
öfver skolbokens nivå kom språkläran
emellertid ej. Den sistnämnde gjorde en
storartad början till en svensk ordbok och
efterlämnade ett i dialogform förstucket, af
allehanda exkurser afbrutet försök till en
stor svensk rimlära. Hans spridda
uttalanden i språkliga och stilistiska spörsmål
röja stor språkfilosofisk begåfning. När
Strindberg i »Modersmålets ordfränder»,
som är ett ovedersägligt pekoral, riktar ett
angrepp på Almqvist som språkman,
hugger han naturligtvis i sten; af Almqvists
verk på detta område hämtas ännu efter
sjuttio år gagn och upplysning, medan
Strindbergs redan vid sin framkomst bara
voro lättsinnigt prat.
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
