Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Nyare svensk prosakonst. Af Gunnar Castrén. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
554
GUNNAR CASTRÉN
hans fantasis hemort, och i Herrar har
han samlat ett nytt galleri från samma
trakter. Det är egentligen svårt att säga något
om denna bok som icke redan skulle sagts
vid hans debut: hans lynne har samma
brednäbbade friskhet, ton och stil och
världssyn äro desamma, och finner man också
icke i »Herrar» något, som fullt skulle gå
upp mot historierna om lille Tomas Lack,
så är i stället raden af människotyper här
kanske rikare. Genom att ställa in
skildringen för ett historiskt perspektiv har
författaren i någon mån gifvit staden,
omgifningen, miljön mer lif, utan att det dock
väsentligen inverkat på berättelserna.
Tydligt aftecknar sig här hans styrka och hans
svaghet. Så länge han håller sig till de
enkla, massiva, i fast durabelt trä skurna
äldre generationerna, behåller hans konst
hela sin säkerhet, men när han når fram
till de bleka, spensliga släkten, där
degenerationens första spår börja skönjas, eller
till de moderna proletartyperna — öfver
hufvud så snart bandet med Öbacka och
dess utveckling förtunnas — känner man
en liten darrning i hans grepp. Men denna
begränsning skymtar blott fram, den stör
icke i nämnvärd grad intrycket af boken. —
Gustaf Hellströms Snödroppen är en
ojämn bok, som har några vackra,
gripande sidor, men ingen riktigt egen stil eller
ton; ibland berättar han enkelt och
konstlöst, utan ansträngning, och då är han
bäst, men dessemellan försöker han stiga
upp till en kylig öfverlägsenhet, som
förefaller att vara en af konventionella hänsyn
gjord efterbildning af moderna tongifvande
mönster. Af de två noveller boken
innehåller, är den första, Elsas korta
kärlekssaga med dess dystra afslutning, afgjordt
öfverlägsen den andra, mycket obetydliga,
om det kosmopolitiska underbarnet. Men
icke heller historien om Elsa är
genomkom-ponerad och i allo väl berättad, det är i
synnerhet i början som gjorde den anspråk
på att vara en lifsbild i vidare mått än
hvad den sedan blir. Den utförliga
miljöteckningen står icke i någon rätt
proportion till det sammanhang man förnimmer
mellan Elsas omgifning och hennes öde,
den förklarar det icke, så som det här
berättas, och gör det icke nödvändigt. Det
är en brist i berättelsens ekonomi. Men
öfver Elsas lif och öfver hennes död
strålar i alla fall tragiken från ett af de
grymmaste och hemskaste öden det moderna
lifvet gömmer, den unga kvinnans öde som
med sitt lif eller åtminstone sitt lifs lycka
får böta för ett ögonblicks oeftertänksamhet.
Hellströms talang har varit tillräcklig för
att låta denna sida komma till sin rätt. —
Artur Möllers noveller Nutidsmän
äro journalistik i ordets bättre betydelse:
piggt berättade anekdoter utan större
bärvidd, jämnt upp så mycket utvidgade att
man kan tro sig ha fått syn på någon
lifs-visdom, som dock i regeln vid närmare
begrundan knappast skall visa sig vara så
synnerligen djup. Det är en utmärkt
representant för underhållningslitteraturen, som
roar utan att vara tankeansträngande, men
ändå aldrig uppger den strängt litterära
hållningen, och den kan vara ett utmärkt
vapen mot den kategori af läsare, som
håller på att det »litterära» nödvändigt är
onjutbart för andra än kritiker. —
Debutanternas skara är som vanligt rik,
men de märkliga bland dem äro, såvidt
jag kunnat observera, rätt få. Mest
uppseende har väl, och med rätta, Ode
Baltens Döddansare väckt. I sin trista
entonighet, stillsam och tröstlös, är den
underbart hel och mogen, och skrifven med
tillräcklig fantasi för att låta det »skuggspel»
den skildrar i sin händelselöshet fängsla.
Obarmhärtigt omtalas all begränsningen,
all ofruktbarheten, som ligger kväfvande
öfver hjältens lif och aldrig låter honom
ens se en möjlighet till handling. Han kan
blott drifva med dagarna och åren dit de
föra honom, utan att vilja, utan att handla,
blott med intresselös, passiv tanke. Jag
föreställer mig att en bok som denna kan
bli ett evangelium för mänga unga, en bok
i hvilken de kunna afspegla ungdomens
likgiltiga, trötta stämningar gentemot lifvet,
ett narkotiskt medel som icke skall släppa
dem ur sitt våld — på länge, innan en
gång lifvet griper dem på allvar då de
råka in i den stora strömfåran. Svårare är
att säga om det är en bok man kan skänka
debutböckernas vanliga reklamepitet
»lofvande». Man kan icke föreställa sig hvad
nästa bok skall bli. Detsamma? Det kan
knappast sägas om. Något nytt? Man vet
i alla fall icke hvad. Men framtiden skall
väl lösa gåtan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
