Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur bokmarknaden. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
560
FREDRIK BÖÖK
på kärlek: »de lägga icke med ögonen
några försåt för de förbigående; de locka
ingen med sin gång eller sitt svängande;
de blotta icke bröstet, de krusa icke håret,
jade visa icke en gång det». Tempora
mu-tantur, och redan ett halfsekel senare
talar Gueudeville om danskornas munterhet
och esprit. — Robinson, f. d. präst vid
engelska ambassaden i Stockholm och
författare till en äfven på franska tryckt
reseskildring, beskrifver 1694 svenskarna
som oförmögna till själfständig
tankeverksamhet eller invecklade affärers skötsel,
såsom fromma, trofasta mot öfverheten,
allvarliga, nyktra, men misstänksamma,
afundsjuka och icke alltid ärliga.
Med Kristinas regering bli
förbindelserna ännu mycket lifligare. Descartes
finner, att tankarna frysa till liksom
vattnen i den svenska vintern, och
konstaterar, att han i Stockholm icke är i sitt
element. Kring Kristina gruppera sig en
mängd parisiska författare och
författarinnor: poeten Scudéry tillägnar henne sitt
epos »Alaric», den första nordiska dikten
i Frankrike, och mademoiselle de Scudéry
förhärligar i »Le Grand Cyrus» det
svenska hofvet och dess drottning. Äfven
bland de senare sextonhundratalsromanerna
finnas flera med nordiska motiv;
märkligast är mademoiselle Caumont de la
Forces »Gustave Vasa» (1696), där en
nordisk naturstämning från Dalarnas oändliga
skogar för första gången är eftertraktad
och delvis nådd.
Ungefär samtidigt ger Vertot i sin
»Histoire des Révolutions de Suède» en
sympatisk historisk bild af Gustaf Vasa;
hans verk har haft stor betydelse för
uppfattningen af Sverige, liksom
Voltaires belletristiska Karl den tolftes historia.
Vid midten af 1700-talet möter oss
den första verkligt poetiska och på intim
naturiakttagelse grundade skildringen af
nordisk natur. Bernardin de Saint-Pierre,
som 1762—64 vistades i Petersburg som
militäringenjör, företog 1763 en resa i
ryska och delvis äfven i svenska Finland,
och har i sina efterlämnade anteckningar
gifvit utomordentliga prof på sin
observation och sin artistiska reproduceringskonst.
Han återger de mörka furuskogarnas och
de dånande vattenfallens ödsliga
vildmarksstämning, han skildrar den fridfulla
siestan i den susande och doftande granens
skugga. Han beskrifver de fuktiga
skogsmarkernas brokiga och praktfulla
vegetation af svampar och mossor, och i en
förtjusande akvarell fångar han den
nordiska vårens ljusa grönska med doftande
björkar.
Nästa gång man påträffar verklig och
äkta nordisk poesi i den franska
litttera-turen är i madame Krüdeners roman
»Valérie»; författarinnan, född i Riga,
var ju icke heller af fransk börd.
»Valérie» spelar i Södern, hufvudsakligen
i Venedig, men hjälten är en ung
svensk diplomat, och en hemmavarande
vän till honom skrifver bref, som visa att
madame Krudener måste ha ägt
första-handskännedom om Sverige. En
midsommarnattsstämning med skogsstillhet och
dufna vildänder vid insjöstranden är
alldeles illusorisk; och kontrastbilden af en kall
vinterkväll och en hemtreflig
prästgårdsidyll är lika korrekt, om man undantar
att författarinnan låtit unga lärkträd i
stället för granruskor utmärka vintervägarna
öfver de tillfrusna sjöarna.
Efter att ha rubricerat stora
kvantiteter af medelmåttig eller undervärdig
diktning får Castrén på de sista sidorna
än en gång tillfälle att dröja vid stor
nordisk poesi; det är vid behandlingen af
Leconte de Lisles ur Kalevala, Eddan och
sagorna inspirerade poem, konstfulla och
suggestiva uttryck för sin upphofsmans
stränga och grandiosa pessimism. De
gamla stoffens kärfhet och osentimentala
kraft smälter här samman med ett modernt
temperament; Castrén anmärker fint, att
Leconte de Lisles uppfattning af Norden
icke betonar dimmorna, utan kölden.
Tack vare författarens utomordentliga
beläsenhet, stora grundlighet och säkra
estetiska skolning har »Norden i den
franska litteraturen» sålunda blifvet en
ovanligt både lärorik och underhållande bok,
som med full klarhet belyser och af allt
att döma i allt väsentligt uttömmer sitt
ämne. Fredrik Böök.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
