Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fabler. Af Hugo Gyllander - Paddan och spegeln - Svanen och kråkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
hugo gyllander
— Det är lögn, det är elak och
skamlös lögn! hväste hon.
Och utom sig af raseri kastade hon
sig med oerhörd, vild kraft mot spegeln.
— Ett klirrande ljud — spegeln var
bräckt och bilden försvunnen. Men
samtidigt en dof smäll och en tung duns
— och paddan låg blodig och död på
golfvet med bruten nacke. Man
skyndade till och betraktade henne med en
blandning af häpnad och äckel. Så bars
hon ut och slängdes på sophögen.
Skatan hade varit ett intresseradt
vittne till paddans undergång, och hon
satte sig nu på en gren i parken och
började filosofera:
»Hon skulle ha lydt min varning,
hon skulle ha hållit sig i skymundan, så
som hon såg ut. Men hon trodde inte
mina ord, hon ville pröfva själf och
resonera själf. Dum fåfänga, som fick
sitt straff. Så går det alltid!»
»Och så ville hon korrigera
verkligheten! Hon utmanade ljuset, hon stred
mot solen! Hon! Det är ypperligt!»
»Hon var egentligen inte dum,
paddan», slöt skatan sina reflexioner. »Hon
var ganska skarpsinnig och snusförnuftig
och resonerade icke utan logik. Men
hon insåg inte, att hon då och då måste
tro på, hvad den klokare säger — den
klokare, den som har vingar, rörligare
kropp och rörligare ingenium, som jag
till exempel. Nej, det insåg hon inte.
Och därför fick hon ett vulgärt och
sorgligt slut, och därför var hon, trots sin
logik, i alla fall kolossalt enfaldig.»
Sä filosoferade skatan för sig själf,
öfverlägsen, trygg och icke utan en känsla
af skadeglad triumf.
Svanen och kråkan.
Det hade kommit en gäst till
dammen, en märklig främling. Det var en
svan, glänsande hvit, hög, förnäm att
skåda, där den gled fram öfver vattnet
som en furste. Ankorna gapade af
förvåning, och till och med tuppen medgaf,
att det var en vacker syn.
— Hvar och en har sin begränsning,
sade han, och jag måste erkänna, att
]ag, trots min stjärt och min blodröda
kam och mina sporrar, ej i skönhet
vågar mäta mig med denna främling.
Ett dylikt erkännande af tuppen var
någonting oerhördt. Det verkade här
med kraften af ett lagbud. Svanens
öfverlägsna skönhet var fastslagen.
Ingen trotsade den allmänna meningen,
utom kråkan. Ty denna grå och något
ruggiga kritiker opponerade sig
verk-igen.
— Om jag kunde förstå, hvarför man
gör så mycket väsen af den där
vattenfågeln? sade hon.
— Men titta bara på hennes hals!
sade tuppen.
— Än se’n? svarade kråkan torrt.
Betrakta hennes glänsande fjäderskrud?
återtog tuppen.
Än se’n? vidhöll kråkan envist.
— Och hennes furstliga, stolta
rörelser, där hon simmar fram i vattnet!
fortsatte tuppen förtviflad.
— Nå än se’n? svarade kråkan lika
kallt. Jag ser ingenting märkvärdigt hos
henne.
Men det gjorde hon i alla fall, inom
sig själf, fastän hon ej ville erkänna
det.
— Hm, hm! mumlade hon. Det
måste finnas ett doldt fel. Öfverallt
finnas dolda fel, fastän inte alla förmå hitta
dem. Men jag skall nog lista ut
hemligheten, jag!
Och hon satte sig i ett träd och
studerade den vackra främlingen med
oförtruten envishet.
Då sam svanen plötsligt till stranden,
skakade på vingarna och klef upp pä
fast mark. Och när den gick, vaggade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
