Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Näktergalens natt. Ur Chantecler. Af Edmond Rostand. (Från fjärde akten). Öfversättning af Sigrid Lidströmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
602
edmond rostand
Näktergalssången fortfar. Skogen är
som förtrollad, månskenet blir allt ljufvare,
lysmaskarnas milda gröna ljus blinka bland
mossan, mellan trädstammarna skymta
skuggor af skogens djur med lyfta nosar och
lysande ögon.
CHANTECLER :
Triumf, nu finns ej kvar en enda padda mer!
Men där, i mossans hus, hvad festlig ståt jag ser:
lysmaskarna gjort fint med alla fönster tända!
I näktergalens natt — hur månens blickar blända!
All kärlek löser sig, och hatet flyr. Ack, trygg
hos vargen hinden står! Ej haren ens är skygg,
när skogen hör din röst! Mig tycks, hvar rymdens
stjärna
vill sänka sig och lyss . .. Och spindeln där, hur
gärna
han stiger på sin tråd allt närmre till din sång!
Du sjunger utan ord, du sjunger natten lång. . .
Ekorre, tyd hans drill!
ekorren, högst uppe i en trädtopp:
Ett hopp mot ljusa höjder.
CHANTECLER :
Du, hare?
HAREN, från en buske:
Ängslans kval.
chantecler:
Och hinden?
HINDEN, långt inne i skogen:
Tårars fröjder.
chantecler :
Månn’tro — en smärtans tår, kanin, som du har kär?
EN KANIN:
Nyss näktergalen kvad, att daggens tår det är.
chantecler:
Än du, bror varg?
vargen, på afstånd, i ett melankoliskt tjut:
Han sjöng om månen, nattens öga.
CHANTECLER:
Hvad är hans bud till dig, du sångarpinje höga,
som blöder gyllne blod?
finjen, med en stilla vind i sina grenar:
Ack jo, som stråkharts skall
min kåda sjunga med i strängars väljudssvall!
chantecler:
Och spindeln tror ?.. .
spindeln, gungande ytterst på en tråd:
Hans sång nog vattendroppen menarr
som skimrar på min väf med glans af ädelstenar.
chantecler:
Du, droppe?
en späd röst från spindelns nät:
Lysmasken,
chantecler:
Du, lilla ljus?
en späd röst i mossan:
Uppå
en stjärna tänker han .. .
chantecler:
Säg, stjärnbild i det blår
hvad hviskar sången om?
en röst i höjden:
Den fagraste bland stjärnor.
fasanhönan, som hela tiden stått lyssnande,
för sig:
I öster ljusnar det!
chantecler:
Så många skilda hjärnor!:
Hur underbar den brunn, där alla dricka tröst!
Lyssnar ifrigt och utan att märka, hur
natten ljusnar omkring honom.
Jag hör mitt väckarkall i näktergalens röst —
fasanhönan, spanande mellan trädstammarna,
hånfullt och alltjämt afsides:
. . . som gör sin sak så bra, att du tör kallet glömma!
chantecler, varseblifvande en fågel, som kommit
fram ur ett snår, och tyckes lyssna i hänryckning:
En snäppa! Nå, hvad lär dig näktergalen drömma?
snäppan:
Jag vet ej, men det är så vackert. . .
chantecler, bedröfvad, vänd till Näktergalen:
Ack, hur skall
jag kunna nöjas med min röst af hård metall,
se’n jag din guldröst hört och flöjten i din tunga?
näktergalen:
Visst kan du det!
chantecler:
Nej, nej, jag rädes för att sjunga
För gäll och hård och röd är sången ur mitt bröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
