Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Rostand. En silhuett. Af Artur Möller. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o6
artur möller
ett verk af en poet, som samtidigt råkade
vara en ojämförlig faiseur, med enastående
blick för dramatisk stegring, för dekorativ
seenverkan.
La Princesse lointaine — är det icke
Rostands sångmö! I hennes namn kan
han förkunna, att
la seule vertu, c’est 1’enthousiasme.
Hon är det aflägsna skimrande, som
aldrig kan vinnas med lämpor, bara tagas
med storm, som Bertrand d’AUamande gör
det i pjesen. Men hon är icke
nyromantikens ängel med dufvoögon, hon är
tvärtom en fullblodskvinna. Hon ryggar icke
ens tillbaka för brottet, bara det ligger
storhet och glans öfver, men när hennes
riddare ångrar och klagar, stöter hon
honom från sig. Samtidigt med att hon
är en verklig furstinna, har hon
tillräckligt af nyck och fåfänga i sin lidelse för
att förefalla parisiskorna trovärdig och få
deras hjärtan att klappa fortare i logernas
dunkel.
Den blåa blommans doft förnimmes
kanske ljufvare i detta lilla
skönhetsstrålande konstverk än i något annat från
Rostands hand. Det var ännu skrifvet af en
yngling. Men ack — det är ändå icke den
blindt troende romantiken från
Chateaubriands dagar. Där har fallit en skugga
af medvetenhet, af skepsis och vemod
ända in i Fjärranprinsessans håg. Hon
tröstar prinsen, som dör i hennes armar:
Combien, aussi, l’ont trop tot vue, et trop longtemps,
et ne meurent qu’aprés les jours désenchantants!
Ah, mieux vaut repartir aussitot qu’on arrive,
que de te voir faner, nouveauté de la rive!
Mon étreinte est pour toi d une telle douceur
parce que 1’Etrangère est encor dans la Soeur!
Tu n’auras pas connu cette tristesse grise
de l’idole avec qui ön se familiarise — —
La Princesse lointaine var tillägnad
Sarah Bernhardt, och den blef en succés
på hennes teater. Men relationerna till den
stora tragediennen blefvo icke alltid till
favör för Rostands musa (något som
snarare torde kunna sägas med afseende på
Coquelin). Det var på hennes begäran
den unge dramatikern nu skref sitt
svagaste stycke, la Samaritaitie. Pjesen var
skickligt byggd, hade vackra partier och
glans öfver diktionen, eftersom den var
af Rostand. Men frånvaron af det
väsentliga, af verklig tro och andakt, var så
gapande i detta évangile, att icke ens den
franska kritiken kunde undgå att märka
den. Den enkla synderskan vid
Jakobsbrunnen blef, äfven hon, ehuru ofrivilligt,
une parisietine éirangere, och Frälsaren själf
en snirklad, något erotisk resonnör, som
deklamerade alexandriner.
1897 är det största året i den
moderna franska teaterns historia. Då
tjusade Richepins Chemineau för första gången
parisarna med sina visor, sitt romantiska
vagabondhumör och sitt goda hjärta. Men
årets sista dagar hade i beredskap en
ännu mer bländande triumf: den 28
december uppfördes Cyrano de Bergerac på
Pörte Saint Martin.
Det är ju onödigt att gå närmare in
på denna »heroiska komedi». Hela
världen känner den, hela världen har med
eller mot sin vilja hänryckts af den. Men
om den hänryckning, som grep
fransmännen, gör man sig väl knappt en
föreställning i germanska länder. Det var den
trumpetfanfar, vid hvilken det klassiska
franska dramat stod upp ur sin graf,
för-yngradt, lifskraftigare och skönare än
någonsin. Det var förverkligandet af den
litterära revanchetanken; en bresch
skjuten i den symbolistiska dimväggen från
Norden. Ibsenmaran aflyftad med en
enda befriande gest! Ack, nog hade det
gjorts försök ett väcka denna döda, att
göra denna gest — senast af författaren
till Rolands dotter, hvilkens efterträdare
Rostand, meningsfullt nog, blef i Franska
Akademien. Men här först fanns den
som ägde Sesamordet, det suveräna
poetiska kunnandet, utan hvilket en aldrig så
riktig litterär teori icke ger upphof till
några konstverk. Tjugo konstkritici hade
icke med sina maximer kunnat slå ned
det borgerliga och symbolistiska dramat i
Frankrike — Rostand gjorde det med sin
panache. Här fanns den franska andens
hela lysande spektrum: blixtrande
kvickhet och glödande älskog, Moliéres
slagfärdighet, Corneilles upphöjdhet, de
Mussets charme, Hugos pomp, Balzacs
våldsamhet. Och det var en gengångare från
le grand siècle, fäktmästare Cyrano de
Bergerac, en fransk öfvermänniska, som
i takt med det stora seklets alexandri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
