Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Rostand. En silhuett. Af Artur Möller. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o8
artur möller
utanför Örnungens dörr i samma blåa
uniform, i hvilken han där, på Schönbrunn,
gjort vakttjänst ät VEmpereur. Men den
slagfärdige Flambeau har äfven vetat att
på förhand bryta udden af en förnumstig
nutidskritikers invändning: je fais du
luxel
Ja, och Rostand gör som sin hjälte.
Han har råd därtill. Hans trollkonst
räcker till för att skänka äfven de otroligaste
situationer åtminstone en inre sannolikhet.
Hans personer begagna sig icke af
prosan som vanliga mänskor — men den
vers de tala är så sprudlande själffallen,
så suverän, så skenbart fri från nödrim
och motigheter, att man icke kan tänka
sig deras uttrycksmedel annorlunda. De
strängar, som Rostand vidrör, äro icke
hvardagskänslorna, medlidandet med oss
själfva, tröttheten, skymningen, vemodet
— allt det, som för en del godt folk
sammanfaller med intim eller central poesi.
Han spelar på hänryckningens, festens, de
starka och stimulerande affekternas mer
sällan fingrade klaviatur. Il fait du
luxe — —
Efter 1’Aiglon lät Rostand världen
vänta i tio år på nästa verk. Han hade
råd äfven därtill. Rykten sattes i omlopp
om hvad det var diktaren gick och
sysslade mèd nere på sitt präktiga landtgods
i Cambo (vid Biarritz). Efter hand
dunstade det ut, att han dykt ända ned i
samma ämnesfer som Roman du Renart,
Ysopezsamlingarna och Lafontaine.
Sällsamt nog afkylde icke dessa
uppgifter nyfikenheten, och medan premiären
uppsköts månad efter månad, retade man
mänskligheten med en reklam, som
dessbättre knappt haft sitt motstycke.
Hvad var meningen med denna
Chantecler r En naturalistisk djurpsykologi på
alexandriner — och af Rostand! — kunde
det inte vara frågan om. Alltså mänskor,
mänskliga idéer och passioner i
djiirför-klädnader. Men hvarför då denna
onödiga bakgårdsmaskeradr
Chantecler uppfördes — och segrade
trots reklamen, som drifvit spänningen för
långt. Trollkarlen hade på nytt gäckat
profeterna och teoretikerna. Det var
hvarken Lafontaine eller Roman du Renart,
snarare då H. C. Andersen, hvilkens
sagor för Rostand hörde till de förtrognaste
barndomsminnena. Den store danskens
naivitet ägde han icke — men en
förvånande förmåga att närma sig tingen, trots
allt det artificiella i hans natur, skänkte
likväl en konkret färg åt skådespelet.
Chantecler, trasten, fasanen hade
tillräckligt af mänskliga analogier för att man
skulle känna igen dem och känna med
dem. Men de glömde därför icke bort
att picka korn, blefvo icke allegorier eller
abstraktioner. Rostands lefvande fantasi
räddade dem från flertalet af deras
litterära förebilders öde, och han förstod att
lägga in artskillnader i deras esprit.
Deras esprit! Ja, Chanteclers
största tjuskraft ligger framför allt i
dialogens outtröttliga kvickhet. Ingenting är
så enkelt, att författaren inte kan göra
någonting roligt af det. Hvem skulle
kunnat tro, att agremangerna på en
bakgård skulle kunna bjuda på
utgångspunkter för så djupsinniga reflexioner. När det
lidit en bit in på andra akten, förvånar det
oss icke längre när en kalkon visar sig
hemma i Frankrikes litteratur eller när en
koltrast ger Chantecler komplimangen att
han måtte vara kläckt ur själfva Columbi
ägg. Med oss menar jag läsarna, icke
åskådarna på parkett och rader, som jag
inte kan afundas. Chantecler är ett
läs-drama, annat kan jag inte föreställa mig.
Äfven med den mest öfverlägsna
iscensättning måste dualismen i de agerandes
naturer —, som i själfva dramat äro på
något mystiskt sätt förenade, men utan
sammanblandning eller förvandling — skära
i ögonen.
Hufvudsaken var, att dramat gaf
Rostand tillfälle att lägga i dagen alla sina
bländande poetiska fakulteter — ja, äfven
bravuren, för hvilken den franska tuppen
är en så lycklig symbol. Bländande —
det är väl just ordet för Rostand. Han
har aldrig vetat hvad det vill säga att
dikta utan lust. »Je chante en m’ouvrant
le coeur» kan han säga med Chantecler.
Själf ett bördens, förmögenhetens,
skönhetens, geniets söndagsbarn saknar han
kännedom om många af mänskosjälens
djupaste vrår. Men sitt pund har denne
slösare förvaltat rned lysande ekonomi.
Han har aldrig lämnat från sig annat än
fullgångna konstverk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
