Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Konstlitteratur - Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6i8
CARL R. af UGGLAS
följdriktighet och metod är den rent
mönstergill. Hvilken vidd och universalitet får
den också icke af förf:s stora, öfver allt
känbara förtrogenhet med de allmänna
religionshistoriska och religionspsykologiska
fenomenen och hur egendomligt förklaras
icke mycket af den kristna mytologins
föreställningar, uttryckta af lärde, poeter och
konstnärer, ställda i relation till dessa
fenomen !
Det är ur en helt annan synpunkt som
jag, allt detta till trots, ändå skulle vilja våga
en anmärkning. Det gäller hela arbetets
läggning, dess ledande princip: skrinidén.
Så som den utnyttjats kan jag icke värja
mig från intrycket af att förf. allt för
mycket skattat åt en konstruktion. Icke så
som skulle icke verkligen skrinidén vara
något i den medeltida religionsuppfattningen
alldeles oomtvistligt; mystiker och teologer
upprepa den gång på gång, man kommer
icke ifrån dess djupt konstitutiva betydelse
för det dogmatiska icke mindre än för det
estetiska betraktelsesättet. Och dock synes
den för trång. Förf. har fått den att
rymma mycket — beundransvärdt mycket
—- men likväl icke det som för ett
kristet system dock synes vara dess a och o:
den kristna religionens stiftare själf. Det
är sant att hans gestalt behärskar alla de
områden förf. rör sig öfver, att det är den
som helgar och utgör medelpunkten för
gudstjänstens symboliska handlingar och att
det är den som i sista hand betingar
Maria-kultens växt och expansionskraft.
Men hvar är där den historiska
personligheten och den af dess gärningar, som först
och främst var kyrkan minnesvärd:
försoningsdöden : Man förstår bäst hvad dessa,
personligheten och gärningen, betydt, då
man läser Males framställning efter
Vin-centius’ af Beauvais »Speculum majus.»
I denna »stora spegel», hvars reflektor
uppfångade ett helt tidehvarfs andliga
kultur, framträda dessa åter och åter som
medelpunkten, till hvilken allt refererade sig
och genom hvilken allt först fick sin rätta
betydelse, världshistorien såväl som
naturens och moralitetens riken. Det
föresväf-var mig att en annan uppläggning af
ämnet bättre än hvad skrin-metaforen synes
mig förmå skulle träffa den katolska andens
medvetna och systematiska gruppering af
sina föreställningar: kanske vore den
ana-gogisk-typologiska spekulationen, vidgad så
att den finge omfatta allt som på olika
sätt och på olika områden framträdde som
»typer» och »figurer», bättre ägnad att härpå
anlägga som synvinkel. Men detta är icke
här platsen att diskutera, och det måste
också framhållas vanskligheten att träffa
just det medvetna och systematiska inom
de flytande gränser som omgifva en
föreställningsvärld som den katolska. Kvar
står under alla händelser — jag upprepar
det — den oöfverträffliga skicklighet, den
urskiljning, takt och smidighet med hvilka
förf. gjort sin konstruktion. De kunna
icke berömmas nog högt.
»Det heliga skrinet» är en bok af
mycken nobless, rikedom och djup. Dess
horisont är vid och spänner om mer än
själfva det behandlade ämnet. Den är skrifven
icke bara af en lärd, men af en tänkare
och en diktare. Den ger ett stycke af det
själsligas historia, men också mycket till
förklaring af det själsligas eget väsen: dess
behof af vördnad, längtan till hängifvenhet,
vilja till konkretion. Historien blir, också
här, till en »stor spegel».
Jag citerar slutorden — de ge själfva
den vackraste tydningen af allt det som i så
hög grad gör Hirns bok till det
betydelsefulla arbete den är:
»— — Hur fullständigt vi än må ha frigjort
oss från de religiösa lärorna, så bevara vi likväl
vissa illusioner, eller rättare vissa oundvikliga
lifs-förnimmelser, som ge oss en möjlighet att förstå
de gamla symbolernas makt öfver sinnena. Världen
har blifvit vidare se’n de läror utmönstrats, enligt
hvilka jorden var alltets medelpunkt; och
människan har förlorat sin rang af skapelsens slutmål
och förste. Men icke dess mindre kan det, i detta
tillfälliga lif som icke känner sin uppgift, finnas
ögonblick, då storheten synes tränga sig samman
i det lilla, och då tankar eller intryck göra sinnet
till ett hölje för innehåll, ’dem världarne äro för
trånga att omsluta’. Och det finnes upplefvelser,
under hvilka oändligheten tyckes sänka sig till
ändligheten, och då människorna lyfca sin lycka
mot höjden, med officiantens stolthet, med
mottagarens ödmjukhet och med den bäfvande varsamheten
hos den, som vet att han bär i sina händer något
stort och dyrbart, som icke får förspillas och
profaneras. Utan att förmätet söka förklara det
obekanta, bör man erkänna att tillvaron i sin fest och
i sina mödor — som är hvad de troende
symboliskt kalla bröd och vin — kan te sig värd att
betraktas med samma vördnad, som utgör det
innersta väsendet i den kyrkliga konsten. Där en
sådan syn på lifvet gör sig gällande, där kunna,
oberoende af alla religiösa föreställningar, de gamla
bilderna och dikterna ännu väcka det
igenkännandets gensvar, som all lefvande konst har makt att
framkalla.»
Carl R. af Ugglas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
