Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Konstlitteratur - Af August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
622
august hahr
senhelleniska och romerska konsten, i
talrika varianter uppenbarande sig i
friskulptur och relief. En del af dessa
Eros-figu-rer stå med det lockomgifna hufvudet
ned-åtböjdt och hålla eller ha hållit i den sänkta
högra handen en nedåtvänd fackla. De ha
därför vanligen blifvit uttydda som sörjande
dödsgenier. Om de populäraste exemplaren
af denna melankoliska Eros, nämligen den
s. k. »Vatikanens genius» och »Eros i
Neapel», verkligen hållit en fackla eller en pil,
är man väl ej ense om, men det förra är
nog det sannolikaste. I hvarje fall
förefaller det mig långt antagligare, att
Dona-tello från någon dylik komposition fått
sin konstnärliga idé, hellre än från en till
kroppsgestalten mer utvecklad Hermesfigur.
Davids nedböjda lockiga hufvud, den
sänkta högra armen tala ju äfven härför.
Genom den påsatta hjälmen, genom
benskenorna och först och sist genom svärdet
har den unge Eros’ nya och ovana roll
blifvit antydd». Men trots segertroféen vid
sina fötter står han ännu, som fordom,
försjunken i sorgsna drömmerier. Men medges
må, att olika motiv kunnat spela in,
exempelvis en den praxiteliska riktningen
tillhörande satyr, och svårigheten att komma
till ett exakt resultat ligger ju i öppen dag.
Hur ringa är t. ex. ej vår kunskap om
de antiker mästaren varit i tillfälle att se
i Florens eller i Rom.
Inspiration från klassisk konst spåra
vi äfven bakom hans många muntra
»putti»-framställningar samt hans lilla glada,
knubbiga Amor eller Kupido (i Bargello).
Däremot är väl Gattamelatas ryttarstaty mera
fri och opåverkad.
Men också den »gotiske liniepoeten»
Ghiberti stod i ett närmare förhållande till
antiken än man först kunde tro. Han var
till en början, som Sirén framhåller, en
entusiastisk antik samlare. Men äfven
direkta inflytelser i hans konst visar
författaren upp. då i täflingsreliefen »Isaks offring»,
hvari aktfiguren är hämtad från en i
Uffi-zierna befintlig satyrtors, som en gång
funnits i Ghibertis egen samling, så i den
ståtliga Matteus å Or San Michele, en staty,
som erinrar om de grekiska porträttstatyerna
à la Sofokles, så icke minst i
»paradisportarna» (till baptisteriet), där senantika
reliefer ovedersägligen gifvit uppslaget till
den utförliga måleriska bakgrunden, och
där en hel del af nischstatyetterna kunna
bringas i samklang med antika
figurkom-positioner.
Af högrenässansens skulptur behandlas
i ett par »tvärsnitt» Michelangelos konst.
Författaren berättar utförligt om den
berömda »Davids» tillblifvelse, om den
ofullbordade men psykologiskt så uttrycksfulla
Matteusstatyn, som mer än något annat
verk af mästaren åskådliggör hans inre
konstnärsstrid och kval, och lämnar slutligen en
utredande framställning af
Medici-grafvår-darnas tillkomst och egentliga mening.
Sirén vill göra gällande, att Michelangelo
vid de allegoriska figurernas skapande
varit påverkad af platonska idéer om en
fyr-fald af i universum verksamma krafter, som
i naturen och människan uppenbara sig på
olika sätt: någon alldeles speciell
hänsyftning på de fyra temperamenten eller
dygnets timmar eller annat skulle däremot hos
honom icke förelegat. I detta grepp på
den platonska filosofien som, om också
fragmentariskt, ingående i Michelangelos
tankelif och af betydelse för hans
konstskapelser har Sirén dock haft en
föregångare i Ludvig v. Scheffler, hvilket också
erkännes.
Från dessa studier i den italienska
formkonsten föras vi sedan till färgens och
ljusets oförliknelige tolkare Rembrandt. I sin
uppsats om denne mästares stora »Claudius
Civilis’ sammansvärjning» i Stockholms
Nationalmuseum lyckas emellertid författaren
draga upp en mycket intressant
förbindelseled mellan Rembrandt och hans motpol
Rafael. Inspirationskällan till den af några
flyktiga skisser kända ursprungliga
kompositionen till taflan, hvilken, som bekant,
blott är ett framgent af en väldig duk, skulle
ej vara något annat än Rafaels »Disputa» i
Vatikanen — ett onekligen fyndigt uppslag,
men, som af Sirén också framhålles, kan
man här blott tala om en »koloristisk
barocköfversättning» af »den klara,
enhetliga, sammanbindande linjedispositionen» i
detta mästerverk af klassisk jämvikt.
Ett par konstteoretiska uppsatser, i hvilka
författaren visar sig influerad från
konstuppfattningen hos en Viktor Rydberg,
liksom från de idéer för hvilka en Wölfflin
en Hildebrand, en Berenson gjort sig till
tolkar, afsluta denna om en gedigen
konstbildning vittnande bok. Stilen skulle man
likväl önska betydligt koncisare och för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
