Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Jul. Af Erik Brate. Med 4 bilder af Gunnar Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jul
melen vid dopet yttrade: »Du är min
käre son, i dag hafver jag födt dig», så
hade man Guds eget ord för att 6 jan.
var Jesu födelsedag och firade denna
dag som sådan under lång tid. Denna
högtid kallades i grekiska kyrkan
epifà-neia (’ Eitupdvstoi) ’Guds uppenbarelse’
enär Jesus först vid dopet uppenbarade
sin gudomliga natur, men äfven ta hagia
fota (ra åyia (fwza) ’de heliga ljusen’,
ty kyrkorna strålade vid den nattliga
gudstjänsten i det klaraste ljus och hvar
kyrkogångare medförde dessutom ett
ljus. Båda dessa namn uppträda på
300-talet e. Kr. Det är den senare
benämningens hagia fota, som jag anser
hafva lånats till de nordiska språken
och omformats till första leden af det
isl. hokunött, som, om det funnes
bevaradt på fornsvenska eller forndanska, där
kanske skulle hafva formen hökunat,
eftersom Thietmar af Merseburg säger, att
det var »i stället för hökar», som tuppar
offrades vid festen i Lejre, ty denna
åsikt kan väl blott härröra från en
oriktig tydning af ordet hökunat.
Att i detalj ådagalägga, huru denna
omformning genom de obetonade
staf-velsernas bortfall försiggått, är icke
görligt på detta ställe, men för en skolad
språkman torde utvecklingen icke
innebära någon orimlighet, ej heller vägar
jag bestämdt afgöra, om denna
utvecklings resultat blifvit isl. hokunött eller
möjligen hoggunott, såsom ordet skrifves
i en annan handskrift; båda formerna
äro tänkbara, och kanske hafva båda
funnits.
Man frågar sig då, hur det var
möjligt, att de nordiska hedningarne kunde
komma att mottaga denna benämning
på Jesu födelsefest från det fjärran
Grekland och själfva högtidlighålla en
främmande religions helgdag. Förhållandena
voro i själfva verket ganska gynnsamma
därför.
Genom runinskrifter och de
isländska sagornas berättelser är det allom
bekant, hurusom på 900-talet och
1000-talet nordbor, och i främsta rummet
svenskar, talrikt färdades till det rike, som
svenskarne i senare delen af 800-talet
grundat i Ryssland, för att deltaga i
dess furstars härtåg, af hvilka flera voro
riktade mot det grekiska kejsardömet,
eller ock genom detta ryska rike togo
vägen till Konstantinopel för att mot
riklig sold tjäna som den grekiska
kejsarens högst skattade legotrupper,
väringarne. Ungefär 600 år tidigare voro
förhållandena väsentligen likartade.
Rysslands slätter behärskades då af goterna,
hvilka några hundra år förut antagligen
utvandrat från Gotland, enär deras namn
sammanfaller med gutarnes på denna ö
och deras äldsta boningsplatser befinna
sig vid Weichsels nedre lopp. Så
småningom hade de vuxit till ett stort folk,
hvars rike omsider sträckte sig från
Östersjön i norr till Svarta hafvet i
söder, från Don i öster till Theiss i väster.
Att börja med var deras förhållande till
östromerska riket fientligt, de företogo
röfvartåg till lands och sjöss, besegrade
251 kejsar Decius, hemsökte 258—259
med sina grundgående fartyg Svarta
hafvets och Arkipelagens kuster,
bortsläpade byte och fångar, brände Dianas
tempel i Efesus och tillämnade en
landstigning i Italien. Omsider blef dock
en stor här af goter, som 320 OOO man
stark på 2 000 fartyg lupit ut ur
Dnjes-ters mynning och efter härjningar på
Kreta och Cypern landstigit vid
Tessa-lonika, slagen af kejsar Klaudius vid
Naissus år 269. Sedan därefter kejsar
Aurelianus åt goterna afträdt vänstra
Donaustranden, rådde en längre tid fred .
och vänliga förbindelser mellan romare
och goter, och grekisk kultur spriddes
bland de begåfvade gotiska folken, som
tidigt blefvo kristna efter Arius’ lära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
