Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Jul. Af Erik Brate. Med 4 bilder af Gunnar Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
632
erik bråte
decenniet af 1800-talet, i det öfriga norden
förmodligen snart därefter, men förblef
länge en ståndspersonernas tillhörighet.
Julklapparne utgöra det andra
momentet i julen, som särskildt för barnen gör
högtiden så efterlängtad. Gåfvor till
barnen förekommo redan vid
saturnali-erna och enligt Libanius otaliga gåfvor
äfven de vuxne emellan vid nyårsfesten,
men vid närmare betraktande visar sig
en stor del af dessa senare gåfvor vara
löner och arfvoden, som fingo skenet af
skänker. De verkliga nyårsgåfvorna voro
att börja med mycket enkla: en
lager-kvist från hälsogudinnans heliga lund
eller en kopparslant och sötsaker, med
önskan att det nya året aldrig måtte
låta mottagarne sakna mynt och vara
lika ljuft som dessa fikon och dadlar
och låta honom till kropp och själ
förblifva frisk som dessa lagerblad.
Emellertid fann man snart, att ett guldmynt
uttryckte denna välönskan bättre än en
kopparslant, och äfven öfriga gåfvor
utvecklade sig i samma riktning.
Julklappens växt har bland ståndspersoner blott
begränsats af gifvarens tillgångar, bland
allmogen har den blifvit inskränkt till
högar af julbröd åt barn och tjänstefolk.
Namnet julklapp erinrar åter om
de bullersamma upptåg, som från
nyårsfesten öfvergingo på julen; efter gammal
sed, som ännu fortfar, åtminstone i
Västerbotten, slogs ett starkt slag på
dörren, gåfvan kastades in, hvarpå
öfver-lämnaren obemärkt försvann. En
företeelse af samma upprinnelse är
julbocken med hår och horn, samt åtskilliga
jullekar, däremot torde stjärngossarne,
hvaråt bocken stundom utgjorde sällskap,
härröra från de skådespel, hvarmed
katolska kyrkan för menigheten
åskåd-liggjorde jultidens bibliska historia, och
alltså vara en medeltidens insats i
jul-firandet.
Om den saturnaliska frispråkigheten
vid nyårsfesten erinra grötrimmen,
särskildt om de äro af det personliga
skaplynne som följande: »Jag sitter i jämter
ett nöt och äter gröt», hvilket besvaras
med: »Jag sitter i jämter ett fä och
gör så mä», men ett saturnaliskt drag
är äfvenledes, att ingen får bli ond ens
öfver dylika elakheter.
Men i gröten ligger bönan eller
mandeln, och den som får den, han eller
hon blir först gift. Detta är numera
bland de bildade den enda återstoden
af hvad som för romarne, medeltidens
alla folk och äfven långt efter
reformationen var af omätlig betydelse, tillfället
att af tecken vid jultiden sluta till, hvad
det kommande året bar i sitt sköte: om
man själf eller ens närmaste skulle dö,
huru årsväxten skulle blifva, om en flicka
skulle få en fästman under året, och
annat mer, som låg hvar och en om
hjärtat och som man sökte utröna genom
en brokig samling förebud. Detta
teckentagande är ock ett bevis för julens
uppkomst ur nyårsfesten, ty för romarne
gällde regeln: omina principiis inesse
solent, »all början innebär ett förebud»,
och så sökte man af det första i sitt
slag, som inträffade vid årets början,
sluta till fortsättningen.
En annan tolkning af bönans fynd
i gröten, att han och hon som fann den,
skulle bli konung eller drottning, som
alla närvarande skulle åtlyda, erinrar om
valet af en dryckeskonung hos de gamla
romarne.
Gröten själf utgör emellertid en del
af välplägningen vid högtiden, och
festmåltiderna må väl hafva skiftat i
beskaffenhet sedan den gamla romartiden
men säkerligen icke i riklighet. I
Holstein kallar man därför julafton för
Voll-buksabend, och på grund af förplägningens
öfverdådighet har någon sededomare i
gammal tid undrat, om Weihnachten, som
betyder »de heliga nätterna», icke rätte-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
