Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Julskymning. Af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
644
maria jouvin
kar i väggarna, och det är godt om
tömmar och rep.
Hon sluter åter ögonen, som fuktas,
och pannan faller åter mot de
uppdragna knäna. Hon sjunker in i en dvala —
Och medan hon sitter här i vinternatten,
i julnatten, komma sommarens
drömmar öfver henne — Gräshopporna fila
oafbrutet i ängsvallen, kornknarren
snär-par bakom logen. Skogen står
smaragdgrön, en spräcklig orm rinner mellan de
nakna granrötterna på kreatursstigen.
Hon hör hackspettens
genomträngande skri och döfva hamrande mot
tallstammarna. Ekorren glider snabb och
glad med silkesglans öfver röda hår från
träd till träd — hoppar med ett långt,
luftigt språng från en gungande gren
till en annan — ett bråddjup under honom.
Och doften från höskullen öfver hennes
hufvud för till henne minnesbilder af den
gamla trädgården i blom — fläder,
vallmo, malört — Och häststallets kvafva,
sötvarma gödsellukt. — — — — —
Det knirkade i den glashårda skaren,
som brast under fötter tyngre än
hennes egna — henne hade den burit.
Hon sträckte fram hakan.
Näsborrarna vidgade sig. — Ögonen
förstorades, blänkte till, duggades — Tyst —
Var det inte någon?
Kom det inte någon? —
Det var någon på dörren till
gödselstaden. En hand tryckte in en ruta
i det lilla fönstret, sträcktes in och lyfte
af haken, ögonblicket efter var Germund
vid fårkätten och riglade upp.
Månen — hvit som en död mans
ansikte — står lågt öfver skogen. — —
Han drar ut henne på snön.
Hennes kropp skälfver. Ögonen äro dunkla
som natten, skumma — läpparna
slutna i sammanpressadt trots. Hon följer
utan att tveka, och öfver pannan draga
stormkårar af mörker under de
kallsvettiga hårslingorna.
När de komma ut i de höga
drifvorna, som han plöjer väg igenom med
skaftstöflarna, vänder han sig om och
ser på henne, hitintills ha de ej bytt ett
ord. Han ser på henne skyggt från
sidan, ty hon går förbi som om hon ej
märkte honom. Hennes väsens isande
höstluft afskräcker honom och kyler
honom. Hvad — om han lämnade henne
— gammal var hon ju -— och än äldre
hade hon blifvit under julnattens långa
timmar i fårkätten. Hon föreföll honom
som en septemberkväll, då frost ligger
i luften och solen blödande sjunker i
askfärgad jord.
De stå en sekund midt emot
hvarann, hon till knäna sjunken genom
skaren, han med ena foten uppdragen,
stödjande stöfveltån mot skarens kant. Han
ser kindens urholkande förvissning och
tinningens sjunkande hvalf och hårets
grå strimmor, som hon hittills skickligt
förstått att dölja under hufvudduken.
Hon vände sig emot honom —
— Hvart gå vi?
— Till stollgången i gamla grufvan.
Där är säkrast. Där har du en varm
bädd, och jag skall skafla något att äta
i morgon. Och på annandagen, då de
andra resa på sitt vanliga julgille, åker
jag med dig till min syster, och sedan
kan prästen i Dalskog viga oss. —
Dödmansansiktet på himlen har dolt
sig i en dimma, som stiger ur dalen af
den starka kylan. Luften mellan det
blåa, hårda himlahvalfvet och den
ångande, immande dalen är af den
tilltagande kölden bomullshvit och nästan
oandbar. — —
Genom den höga snön, tvärt öfver
de sofvande linfälten, där skaren stundom
bar, hunno de skogsbrynet, hålvägen
mellan de kala busksnåren, den
vindlan-de, bartrampade stigen i berget, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
