- Project Runeberg -  Ord och Bild / Nittonde årgången. 1910 /
650

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ernst Josephsons barndom och hem. Af Karl Wåhlin. Med 5 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

650

karl wåhlin.

och fyra ystra barn rusa honom till
mötes.

De två, som hinna först, sig genast dölja
i kappans veck och hänga vid hans arm,
de andra honom först med kyssar hölja,
och sen en stund de hängt sig vid hans

barm,

de springa förut. När de andra följa,
de springa hem och göra stort allarm,
och »pappa, pappa» klingar högljudt ordet.
Det tecknet är att maten skall på bordet.*

Äfven måltiderna hörde till gossens
njutningsrika stunder. Han hade en
oöfverträfflig aptit, tyckte om allt som
bjöds och fick aldrig för mycket däraf.
Höjdpunkten af bordets lockelser var
gräddad ugnspannkaka med socker och
sylt.

När man flyttat in till staden igen
och dagarna blefvo allt kortare,
mörkare och kallare, då stod för Ernst
julen i en glans af undran och
förväntan, som ökades dag ifrån dag.
Minnena af barndomens julfirning dallrade
hela lifvet igenom i hans själ, så snart
högtiden var inne, vare sig han firade
den i Paris, i Rom, i Sevilla eller på
landsbygden i Bretagne.

Jag minnes ännu ganska väl, skrifver han
i ett julbref från Paris 1873, när jag var fyra
eller fem år gammal, hur jag under Linas
ledning sydde en kappa (?) åt farmor till julklapp,
och min oro och längtan innan kvällen kom
och jag sammanfogat alla de granna
proflap-parna och jag fick se den kära gumman med sitt
vänliga löje sätta den på sina axlar och
berömma mitt arbete, hur jag icke kunde sofva
riktigt lugnt en vecka före och en vecka efter
julaftonen, hur tennsoldater och teatergubbar
blandade sig i min aftonbön. Aldrig har jag
sedan i lifvet erfarit denna känsla af längtan
och nyfikenhet, icke ens när jag stod i
rummet utanför Rafaels madonna. En julafton
minns jag, då vi som vanligt gingo till Leja
för att köpa hvarandra presenter, en hund
som skällde när man klämde honom på foten
eller ett vax i form af ett päron. Walfrid ha-

41 Detta och föregående citat ur cykeln »Till
lilla Gelly när hon låg sjuk» (Gula rosor).

de köpt åt mig en gubbe af papper, som
spelade fiol och sprattlade med benen, när man
drog på en tråd. Allt detta hölls mycket
hemligt hvad den ena köpt åt den andra, men
händelsevis kom jag att få se denna spelman
före den stora dagen ligga gömd i en skrubb,
och djäfvulen, som börjar i god tid att forma
våra själar efter sin vilja, narrade mig att
berätta Wralfrida min upptäckt, naturligtvis på
elakhet. Där runnö strida tårar, och samvetet,
den ängel som visar sig tydligast för barnets
öga, gnagde mig bitterligen. Det var troligen
en af de första gånger som änglar och djäflar
spelat krona och klafve om min arma själ.
Gud vet hvem som vinner!

De häftiga själfförebråelserna öfver
att ha vållat den goda systern en
smärtsam missräkning röja gossens lättrörda
sinne och i grunden finkänsliga natur.*

Samma jul har tydligen föresväfvat
honom, då han i Rom skref följande
lilla gripande sonett, i hvilken han
likväl ej omtalar sitt okynne mot systern:

Jag drömde det var jul. Jag, liten pys,
med systrarna i mjuka snön sågs vandra
att köpa klappar. Ingen hade nys
om gåfvan, som var ämnad af de andra.
Man hviskade om den fördolda ståt,
men ur ett papper såg jag skymta hälen
af glada pappersspelman på en tåt.
Jag teg med hvad jag sett, så nöjd i själen.
Sen tyckte jag vi kommo hem till oss,
och mamma hjälpte systrarna att packa.
Min far han log och drog helt tyst ett

bloss.

Jag föll i gråt för att jag ej fick lacka.
När drömmen brast stod mörkret som en

vägg,

och pysens tårar fuktade mitt skägg.

Efter hand som Ernst blef äldre fick
han vidga blicken öfver större
lifsom-råden. Han lärde då äfven genom sina
närmaste känna andra medlemmar af
familjen än dem som omgåfvo honom.
Han fick höra talas om de bortgångna

* Jämför den i Skokloster 1871 skrifna
dikten »Sommarnatt» med slutorden:

Men att jag vållade Gretas tår,
det till mitt hjärta går!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1910/0712.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free