Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Oscar II. Den siste unionskonungen. Af Hj. Haralds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR II
3
lyckas anbringa det historiska
perspektivet. Uppgiften att göra detta på Oscar
II och hans unionspolitik kännes vid
första beröringen hopplös, men är det
endast skenbart, helt enkelt emedan man
aldrig försökt sig på det. Den svenska
historieskrifningen har i princip lämnat
tiden efter 1814 ifrån sig åt
statskunskapen, d. v. s. statsrätten. De historiska
arbeten, som framträdt för denna period,
ha som regel varit i grund och botten
endast kommentarer till vår
författnings-historia, som visat huru i tidens
fullbordan ur striden om
representationsreformen genom den bästa af ministärer
teleologiskt utvecklade sig den bästa af
riksdagsordningar. Ett historiskt grepp
på perioden efter 1814 såsom unionstiden
ha vi icke haft.
Det historiska perspektiv, som
undantagsvis verkligen bjudits oss, har varit
af billigaste slag och vinner icke i inre
halt därför, att det kan med rätta
berömma sig af att ha på förhand
serverats oss i (den på sistone verkligen
uppfyllda) profetians form af bekymrade
fosterlandsvänner.
Förklaringen att unionen icke kunde
bestå på grund af sina inre systematiska
brister lider af det felet att vara allt
för abstrakt för att förklara hvad som
skedde 1905. Bristfälliga unioner gå
under är väl en sats som man kan
tillerkänna en viss grad af allmängiltighet,
men enda möjligheten är icke unionens
upplösning. Den andra kan vara
öfvergången till helstaten, såsom skedde i
Storbritannien 1707.
Härmed ha vi kommit fram till
betraktandet af konung Oscars unionspolitik
i det historiska perspektiv, som vinnes
genom att se tiden från 1814 som ett helt.
Unionen var Karl Johans
morgongåfva till Sverige, den bragd hvarigenom
dynastien Ponte Corvo visade sig värdig
Sveriges krona. Man må nu icke låta
förleda sig af denna chevalereska
formulering, som visserligen i sig icke är
främmande för stamfaderns egna
uttryckssätt, att misskänna den allvarliga
politiska realitet, som låg bakom detta. Karl
Johan har löst det politiska problem, som
existerat alltsedan Kalmar-unionens
våldsamma upplösning, att genombryta
Danmarks öfverflygling af Sverige genom
dess norska välde. Hela Vasatiden
alltifrån Erik XIV stafvar på det problemet,
som är innebörden i de efter
»skandinavisk» kodex »meningslösa» striderna
mellan svensk och dansk. Sveriges
tyska välde Pomern, Wismar,
Bremen-Verden med den holsteinska förbindelsen
som brygga är jämte sin öfriga uppgift
också — en motstöt mot denna
öfver-flygling.
I den politiska urarfvakonkursen efter
Karl XII:s död faller detta tyska välde
som maktrealitet och kvarstår endast
som ett rudimentärt organ i den svenska
rikskroppen med alla ett dylikts
olägenheter och faror. Den danska
öfverflyg-lingens härigenom förstärkta betydelse
förökas ytterligare och utvecklas till en
nedtryckande inringning genom
Rysslands af Peter I tillkämpade öfvermakt
öfver Sverige och dess sedan nordiska
kriget nästan obrutet fortbestående
allians med Danmark.
Hattpartiet söker häremot stöd i en
fransk allians, medan mössorna i sitt på
det hela vederhäftiga Marthasbekymmer
för rikets ekonomiska tarf efter långtifrån
enastående parti manér helt enkelt för
dessa ignorerar faran för riket utifrån.
Den gustavianska restaurationen
skapar med statskuppens rättsligt
betänkliga medel, som hämna sig i Anjala,
kulan på operahuset och
palatsrevolutionen af den 13 mars 1809, en svensk
statsmakt, som på allvar kan taga upp
kampen för Sveriges tillvaro, men vid
den sistnämnda tidpunkten brister allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
