Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR 159
det andra sättet. Äfven om man har
lämnat den primitiva ståndpunkt, som
den ryska bondhustrun uttrycker i de
klassiska orden: »Min man älskar mig
ej längre, han har slutat prygla mig»,
d. v. s. »han är ej längre svartsjuk,
därför att han ej bryr sig om mig»,
så kan man som bekant göra hvarandra
mycket illa under den kortare eller
längre period af öfverkänslighet, då
t. o. m. den dummaste får något af
genialitet och mycket af vansinne.
»Charlotte var alltigenom kvinna»,
säga många herrar med triumf i rösten.
Nej, det vore litet hemskt för
mänskligheten. Vi behöfva ej alls gå till
Florence Nightingale eller Selma
Lagerlöf för att bevisa, att det finns
solidare damer. Är det fråga om etik,
torde den önskade likställigheten vara
nådd, om hänsyn, som tillbörligt är,
tages till olika kroppskonstitution och
därmed sammanhörande detaljer, hvilka
ej i första taget kunna bortvoteras.
Charlotte var ett litet stycke, som
ville ha roligt, slippa knoga och som
förstod, att man måste ljuga för att
ha det bra med Pierre, en egoistisk
herre, som icke ville binda sig vid
en kvinna, som kunde ge Frankrike
ett välbehöfligt tillskott, utan hellre
önskade mellan sina torra botaniska
lektioner förfriska sig med några kyssar
och dessutom se tiden an. Han
begrep ej hvarför Charlotte jämt ljög,
ibland, som han trodde, onödigt.
Hvarför sade hon att hon hade haft
en älskare förut, ehuru Pierre var
säker om motsatsen? Helt enkelt
därför att hon märkt, att männen ville det
så. »Den eländige förföraren» borde ha
föregått, dä kunde den efterkommande med
bättre samvete både ta och lämna offret.
Charlotte höll helt enkelt på att gå miste
om konfektpåsar, teaterbiljetter och
landt-utflykter på grund af herrarnas
»samvetsömhet». Då uppfann hon en f. d. älskare
och fick därigenom Pierre att nappa på
allvar. Sådana som bli ledsna åt dessa
bittra sanningar skola ej gå och se på
»Ollonborrarna». Det mest rörande
momentet är i min smak, när vännen Brochot,
som af en händelse en vacker söndag i
Fontainebleauskogen kom att gå för långt
med den obetänksamma Charlotte, som han
Fot. Atelier Jæger.
IVAN HEDQVIST SOM D:R TOKERAMO
I TAIFUN.
tjusat genom att härma ett lokomotiv, blir
kär på allvar, och hur de moraliska
krafterna efter alla psykologiska regler börja
arbeta i skojarn, som, erkännande sin synd
för Pierre, ber att få lätta sitt samvete
genom att ge botanikläraren sin dyrbaraste
pressade växt. Styckets tendens är också
att visa de lösliga förbindelsernas
svårupp-löslighet. Pierre har haft sitt 999:6
uppträde med Charlotte — man kan gräla
också utom äktenskapet, och kärleken har
ibland verkningar, hvilka, som redan de
franska 16oo-talspsykologerna anmärkte,
äro förvillande lika hatets. Han: »Du har
aldrig älskat mig» Hon: »Nej!» Samma
replik, som i Taifun kommer bägaren att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
