Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tegnér och religionen. Af Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEGNÉR OCH RELIGIONEN
141
mantiska i grekiska poesien» opponerar
sig Tegnér mot den gängse satsen, att
kristendomen ensam frambragt
romantisk poesi. Han tänker därvid icke
allenast på mysterierna och orfismen.
För-såvidt »glädjen med sitt bestämda
föremål är en skön, längtan åter med sina
sväfvande önskningar en romantisk
känsla», dolde Tegnér själf, liksom många af
hans kära greker, i sig ett stycke af en
romantiker.
Det djupaste ordet om Tegnér sades
af Geijer i Akademin i Minnestalet den
15 december 1846: »Han höljde djupet
i sitt innersta med att däröfver kasta en
hel vår af blommor. I sig själf och i
grunden var hans världsåsikt mörk,
dunkel, ja tragiskt dyster. En djupare känsla
af förgängelsens makt har aldrig någon
burit inom sig än denne till utseendet
så glädtige ögonblickets son». Ett stycke
förut står en del af förklaringen.
»Föryngringsprocessen i historien var honom
förborgad.» De två stormännen märkte
från början sin motsats. Under inbördes
beundran och riktig uppskattning
markerades denna motsats under lifvet allt
skarpare. Föryngringsprocessen i
historien är den profetiska, bibliska lifssynens
särdrag. För den utgör tillvaron en
ständig skapelseprocess genom tunga
vedermödor. Antiken såg endast en evig
kretsgång, från hvilken därför själen
måste längta och flykta till andens tidlösa
evighet. Tegnér har lika riktigt
karaktäriserat Geijer, när han skref till
Hagberg den 28 januari 1821 i anledning af
renlärighetsprocessen: »Aldrig har
någon metafysiker varit mera religiös och
kristligt sinnad än just Geijer».
Olikheten i fråga om religionen betyder icke
en motsats mellan religion och irreligion,
utan en typisk, fastän af tvenne mäktiga
personligheter egendomligt utformad,
särdeles af Tegnér genom hans snilles mörka
bakgrund tragiskt och individuellt
sär-tecknad, motsats mellan kristen och
pla-tonsk frälsningslära.
Jag vet ingen som i nyare tid så
omedvetet äkta återger den hellenska
anden i dess hufvudsakliga skiftningar.
Schiller — såsom en närgången analys
nyligen visat, föremål för Tegnérs
efterbildning äfven där man ej anat det — har
besjungit »Die Gotter Griechenlands». Men
han kommer långt till korta. Det har
påpekats, att Schiller först sent, efter 1780,
mer än 21-årig, började läsa grekerna,
och då i öfversättning. Tegnér lärde sig
redan som gosse med otrolig energi och
språkbegåfning Homer på grundspråket.
När han fick följa Branting på besök i
Ransäter, höll honom Iliaden hela dagen
kvar på rummet. Sjuttonåringen skref
sedan på latin en monografi öfver
Anakreon. På den tiden hörde en hög, lärd
bildning till det att vara skald. »Du har
stor förbindelse till din djupa, klassiska
bildning», skref biskop Wingård. Schiller
svärmade för antiken. Tegnér uttalade sig
med klar och oförvillad kritik. Men han
anammade i sin befryndade själ hellenismens
äkta ande på ljus och mörker. Äfven när
han vill beskrifva kristendom sitter Platon
och Pindaros i själen på honom.
Schiller tillbad en smula de döda gudarna.
Men Tegnér står där själf lifslefvande
som en strålande Foibos Apollon, fastän
i hjärtat bitit sig fast en Eroslängtan
och en lifstragik, mer slitande och envist
smärtsam än Platon och det stora
sorgespelets stackars dödlige kunnat ana.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
