Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Carcassonne. Af C. A. C. Lewenhaupt. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
carcassonne i 57
CITADELLET SEDT INIFRÅN STADEN.
frukter af närande värde. Man ser dem
än i dag sådana de sågo ut för femton
hundra år sedan. De äro egendomliga,
dessa trädgårdar på 10 kvadratmeters
yta med sina hopträngda rosenbuskar
och i torkan tynande blommor,
instängda mellan kojorna och murarna mot
gatan, fyllda af smuts och dock ytterst
pittoreska att se på.
Äfven sedan kanonerna börjat komma
i bruk voro de länge så svåra att
transportera, så svåra att sköta, så dyrbara
och så ohandterliga, där de med nöd
kunde slunga grofva järn- eller
stenkulor med föga träffsäkerhet på korta håll
kanske ett dussin gånger om dagen, att
ännu i långliga tider stenmurarna voro
starka nog att trotsa dem. Mot
Carcas-sonne tyckas de aldrig hafva blifvit
riktade. Eljest användes ända sedan
romarnas dagar katapulter, ballister och
onagrar, ett slags kastmaskiner hvilka
drogos upp medelst vindspel för att fjädra
häfarmar, å hvilkas ändar lades stenar
eller träddes spjut och pilar. När
häf-armen lösgjordes, slog den framåt samt
kastade då projektilerna mot målet.
Ord och Bild, 2o:e årg.
Att deras verkan mot de fasta murarna
måste blifva ringa är tydligt nog.
Andra anfallsvapen utgjordes af de
brinnande pilarna, bakom spetsen
lindade med blånsuddar hvilka dränkts i
nafta eller tjära. Tändstickor funnos
ju ännu ej, men man kunde göra upp
en eld medelst stål och flinta samt
antända dem i denna. De riktades mot
trävirket, i synnerhet svalbona. Vidare
byggdes anfallstorn i flera våningar, ofta
högre än murarna, af groft virke samt
skyddade så godt sig göra lät genom
tak och väggar. De skötos sedan framåt
på rullar eller öfver utlagda runda
trädstammar. Det verksammaste
instrumentet var emellertid murbräckan, —
gumsen — en väldig bjälke försedd med
ett gumshufvud af järn i ena ändan,
upphängd på starka trossar i en hög
träställning samt skyddad af ett brutet,
sluttande tak. Angriparna drogo den
bakåt samt släppte den därefter, då den
slog hufvudet mot murverket. Genom
många och ihärdiga stötar kunde den
omsider bräcka detta och de lösgjorda
stenblocken rifvas bort. Oftast
understöddes dess arbete af gräfda under-
II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
