Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Frederik van Eeden. En biografisk studie af Poul Bjerre. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 poul bjerre
skåpens som läkekonstens historia. Han
uppskattas för närvarande som Hollands
förnämste författare, och hans litterära verk
vinna med hvarje år större spridning utom
hans fädernesland. Man kan icke tala om
sociala experiment utan att diskutera
honom.
Men öfver allt har han dock stött på
hjärtats tröghet. Han har svikits af sina
litterära vinner; de ha sökt lägga
isoleringens mur omkring honom i hans eget land,
och hans ord ha på många sätt
tillbakavisats. Han har bedragits af de
arbetareskaror hart hjälpt. Hvad han innerst sökt
och eftersträfvat ha väl endast få fäst sig
vid; kanske är det än i dag icke ens
upptäckt. Men trots allt motstånd har hans
hjärta icke förtröttats. Han är nu vid
fyllda femtio år fortfarande samma
sökande människa och han står med obruten
entusiasm midt i stora verk af många slag.
Det första arbete, som gjorde van Eeden
känd, var »Den lille Johannes». Äfven
till oss har hans namn kommit
företrädesvis genom detta. Han gaf ut det kort
innan han promoverades till doktor och
trots den långa tid som förflutit sedan dess,
är det änr u varmt och fritt från
föråldringens torka. Han talar där om sig själf.
Men det är på intet sätt en själfbiografi i
vanlig mer ing. Det rör sig icke om yttre
erfarenheter, det rör sig knappast ens om
tankar, uppfattningar och andra växlande
ting. Det rör sig om något djupt och
innerligt och väsentligt. Den lille
Johannes är icke barnet, som växer så och så
mycket hvarje år och som en gång skall
trampa ut barnskorna och träda ut i
lifvet fri från de barnsligheter han vuxit ifrån.
Den lille Johannes är symbolen för barnet
i människan, — detta underfulla något
som börjar dallra i hjärtat så fort ögonen
öppnats och som måste fortsätta att dallra
till människans sista stund, ifall hon icke
som en vålnad af sig själf skall framsläpa
sitt lif bk.nd andra lefvande döda. Den
lille Johannes är de stora barnaögonen,
för hvilka allt är nytt och underbart.
Det är märkvärdiga saker den lille
Johannes har att genomgå. Det väsentliga i
lifvet söker tränga sig fram och blifva hans
ledare. Men det är mycket i världen som vill
binda honom i förtid och lägga hinder i
vägen för den inre befrielsen. All
naturen omkrirg honom är så vacker, och
han vill helt drömma sig bort i den.
Himmelens moln äro så underbara, och då de
flamma af aftonsolen öfver hafvet, drages
han dit bort mot de gyllene slotten.
Vinden susar som den skönaste sång.
Hvarje minsta djur har sin saga, sin
sorg och sin lifsfest. Han vill se allt,
älska allt och dröja vid allt som finns i
Windekinds rike. Han vill vara hans vän
och ständigt glädjas af honom. — Men
den lille Johannes får icke stanna på
lifs-vägen som en drömmare, hvilken intet
annat känner af sig själf än den första
barnsliga tron och som intet annat vet om
världen, än hur den andas under ljumma
nätter och hur blommorna tala hviskande till
hvarandra.
Den lille Johannes drifves vidare af
inre krafter som vakna. Först
kunskapstörsten. Han vill se hvarje enskildt ting
från alla sidor och lära känna det i
grunden. Den lille Johannes möter en tomte,
som heter Visste-jag. Kunskapens vårdare
är en förkrympt och förtorkad människa
med vissnad hud och långt skägg. Han
bor i en jordhåla, dit solen aldrig når.
Han jagar bort barndomssinnets ljusa fé.
Hur gärna ville den lille Johannes icke
återvända till Windekind. Men han kan icke slita sig
loss från Visste-jag. Det är så roligt lyssna
till honom och finna, att allt är mycket
märkvärdigare, än någon kan tro.
Man skymtar bakom symbolen den
vaknande ynglingens kunskapstörst. Man
anar att den unge vetenskapsmannen,
gripen af intresse för forskningen, många
gånger velat slå sig till ro i laboratoriets
fristad. Där inne får man helt hänge sig
åt begäret efter vetande. På samma gång
som man slipper att tänka på lifvets strid
där ute, har man dock en känsla af att
i det fördolda arbeta vidare på
framåtskridandet.
Men den som födts med lidandets
särmärke på pannan får icke stanna på den
punkten. Forskarens stilla glädje öfver
nya upptäckter öfverröstas ständigt af hans
hjärtas oro. Lifsproblemen lämna honom
ej i fred, och de låta sig icke studeras
på samma sätt som reaktioner i profrör.
Han måste ut. Han måste vidare.
Allt som möter den lille Johannes
under Visste jags ledning väcker nya tankar
och känslor. Han kommer allt längre bort
från barndomssinnets frid. Han ser allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
