Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Fröding och Heidenstam. Ur en brefsamling i Sveriges författarförenings arkiv, meddeladt af Ruben G:son Berg. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fröding och heidenstam
179
icke de tydliga yttre intrycken från
skrifter och ord.»
Nästa bref, af den 21 juni, är
afsevärdt mycket längre. Där utvecklar
Fröding betydelsen af den stränga
själf-kritiken i följande utförliga och
öfvertygande framställning:
»Jag tror som du att kritik icke
betyder så särdeles mycket — jag själf
tycker icke att jag lärt något af den
och den jag lagat till åt andra har för
det masta varit å embetets vägnar och
i all hast, så att jag tänker den kan
förefalla de kritiserade lika jargonmessig
som jag funnit den kritik man serverat
mig själf. Men kritiken har i alla fall
den lilla betydelsen att den härdar en
som kallt vatten och uppförsbacke.
Äfven skomakarkritiken har sitt lilla värde,
ty det är i alla fall bättre att måla
stöf-lar riktigt än oriktigt, äfven om icke
hufvudvikten faller på stöflarne — ifall
man målade hvarje kroppsdel och
klädespersedel galet, så blefve ju äfven det
bästa motiv omöjligt och om också bara
någon liten detalj är felaktig, kan den i
alla fall vara sådan att den drar till sig
blicken och förstör helhetsverkan. Detta
sista tycker jag är alldeles afgörande
för detaljteknikens nödvändighet. Det
är sannt att man behöfver bruka »knep»,
men jag för min del gör mig icke ondt
samvete för det — man brukar ju bara
de medel man har till hands för att så
godt man kan få fram det man vill af
sin fantasi, sin tanke, sitt viljesyfte.
Konst är efter min mening något helt
formelt — en väl gjord stöfvel är lika
mycket konst som den meliska Venus —
det som skiljer dem är icke konst äller
icke-konst, utan dels syftet, dels
omfattningen, dels rikedomen hos den
intelligens som format dem. Jag tycker icke
man kan få riktig klarhet, om man
icke tillbakavisar begreppet konst till
det rent formella, uttrycksmedlet, godt
äller dåligt. En rik och djup känsla,
en skön fantasi äro rika och sköna i
sig själfva, men äro dålig konst, ifall
de äro illa uttryckta — man kan
visserligen återfinna det sköna och rika
om man har sympati och
inblicknings-förmåga, men det kostar besvär och
medför olustkänslor, innan man hinner
fram — det blir icke ett enhetligt
intryck — ibland är det ursprungligen
kända och fantiserade så litet
tillgängligt att man uppger att söka. Därför
tycks mig poleringen nödvändig, och
man måste vara tålmodig, hur
ohyggligt tarfligt det än ibland kännes att
söka ett rim, ett musikaliskt tonfall som
ovilkorligt måste med för att få fram
den melodi man afsett. Och med att
man valt rim och rytm har man ju
pålagt sig detta tvång — själfva värsen
gör anspråk på att ha en viss form och
när den icke fyller den, slår den själf
sitt anspråk i hufvudet. Naturligtvis
har det som står bakom den o färdiga
formen sitt värde i alla fall och kan
icke mätas med den fulländade formen
i ett obetydligt stycke låt, de äro
inkommensurabla storheter — det
ryktbara Mosesknät af Michelangelo är väl
icke så alldeles på sin plats i sin
alltför stora storhet, men det går icke an
att kalla Moses för ett misslyckadt
nonsens, mindre värdt än en fulländad
tändsticksask.
Hvad nu dig själf beträffar så rör
du dig ofta med så kolossala ämnen
och så stora massor af mångfaldigt lif
att det sannerligen måste vara svårt att
ge allt en slutform, men säkert är att
det rika lifvet gör ett mäktigare intryck
i dem af dina dikter, där du fått riktigt
bukt med marmorn.
Lefva för konsten? Hvarför icke
häldre lefva för allt det djupa och rika
man känner, lefva för att få det fram
och ut i världen (se din egen dikt om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
