Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Några ord till Frödings bild. Af Richard Bergh. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
några ord till frödings bild
ligt vis, dag ut och dag in, i en och
samma medvetna ställning och på sätt
en naturalistisk målare af min nyktra och
långsamma läggning behöfver, föreföll
mig rent absurd. Jag sköt också snart
bort den som omöjlig.
Så gick väl ett par år, och jag trodde
redan, att Cecilia Fröding glömt hela
saken, då jag en vacker dag får ett bref
från henne med erinran om det halfva
löfte jag gifvit och därjämte ett par
amatörfotografier af Fröding, tagna af
en läkare på hospitalet. Dessa förde
plötsligt fram för min inbillning den
Fröding jag sett i Uppsala, och i samma
nu beslöt jag mig för att med ledning
af fotografierna och efter lämplig,
lefvande modell söka bygga upp en
Frö-dingsbild i stor skala, som jag
hoppades sedermera kunna fullborda efter
honom själf — åtminstone så pass att
hans syster kunde anse mitt löfte
nödtorftigt uppfylldt.
Vid denna tid började mina ögon
att krångla, och allt arbete måste
uppskjutas tills vidare. Detta smärtade mig
så mycket mera som jag hörde att
Fröding nu var bättre och till och med
lofvat att söka sitta för mig vid
tillfälle. Ett halfår gick. Hösten 1906
var jag åter tämligen arbetsför, och en
vacker solskensdag får jag i
Kungsträdgården se en högrest gestalt, iklädd stor,
bredskyggig panamahatt, och en fotsid,
hvit röck komma gående ined
gravitetisk långsamhet rakt emot mig. Han
liknade närmast en plantageägare. Det
var Fröding, men med halfkort skägg,
hvilket mycket förändrade honom. Han
såg mig alls inte, ville kanske inte
se mig, eller kände inte igen mig.
Jag gaf mig heller inte till känna
men stod länge och såg efter honom.
Och mitt beslut var fattadt. Dagen
därpå satte jag mig i förbindelse med
honom och fick kort därefter hans löfte
att få komma och »titta på honom». I
stor hast tecknade jag med hjälp af
fotografierna summariskt upp hans
hufvud på en dukbit i syfte att sålunda
förkorta sittningen för Fröding — om
han öfver hufvud taget kunde förmås
att sitta, hvilket jag betviflade. Så
rustad begaf jag mig till Svenonii sjukhem,
där Fröding då bodde. Han satt i
sängen liksom i Uppsala och tog emot
mig, som om han länge väntat mitt
besök, och som vi varit gamla
vänner. Utan vidare fortsatte han vårt
samtal från sist, precis där det afbrutits,
men nu tycktes han mig ha en något
mildare syn på saken. Jag vågade
emellertid inte bedja honom intaga någon
modellställning. Jag märkte nämligen
snart, att det var honom psykiskt och
fysiskt omöjligt att någon längre stund
hålla sig stilla. En inre oro dref
honom att ständigt, men i mycket
långsamt tempo, ändra plats. Vanligen
half-låg han. Men äfven när han satte sig
upp, kom hufvudet sällan i den lyftade
ställning jag antydt på duken, och som
var den rätta Frödingska jag mindes
från Uppsala! Jag höll just på att
uppgifva det hela som något vida
öfver-stigande mina krafter, då Fröding
plötsligt kastade täcket åt sidan, reste sig
högt i kuddarna, lade benen i kors
under sig och armarna i kors öfver
bröstet och förblef så sittande en god stund,
stilla som en Buddhabild och med ett
frånvarande uttryck i ögonen. Inte länge,
men dock en stund. Hufvudet fick jag
honom genom list att vända mot dagern.
Jag arbetade som i feber och kom
slutligen därifrån dödstrött med en långtifrån
halffärdig, dålig oljefärgsstudie af
hufvudet och ett par skizzboksteckningar
af hela rörelsen. Men hemkommen
spände jag genast upp ett stort papper på
väggen och började oförtöfvadt vid
lampsken teckna upp Fröding ur minnet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
