Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - På giraff- och lejonjakt i Ostafrika. En marsch kring Kilimandjaro. Af Yngve Sjöstedt. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2o8
’yngve sjöstedt
framför mig med sin panterfläckiga hud
och sina herkuliska lemmar. Dess höjd
var så ansenlig, att jag ungefär jämnt
kunde stå rak under dess bröst. Huden
af en stor giraff väger rå omkring fyra
centner.
Men hettan hade nu blifvit allt mer
oroande, hela kroppen var brännande,
och för att få någon svalka gick jag
bort till ett litet tätt steppträd och
af-kastade i skuggan röck och benkläder,
under det att jag fläktade hjässan med
den aftagna mössan. Snart hade
Sandberg och Akida hunnit fram, och den
senare sändes att hämta karavanen, som
vid tretiden sågs komma marscherande
öfver steppen, hvarpå läger slogs ett
stycke från den fällda giraffen. Så tog
prepareringen sin början, men endast
att vända giraffen på rygg var ett drygt
arbete. Innan solen gick ned var den
tunga huden afdragen och lades inrullad
i förvar utmed tältet för att följande dag
vidare prepareras.
Att rubba den ofantliga kroppen var
ej möjligt, råskelettering af den medgaf
ej heller tiden, hvarför något måste
göras för att under natten skydda den för
hyenor och möjligen äfven för lejon, då
vi nu voro inom deras område. Något
att täcka kroppen med fanns dock icke,
hvarför ett massaispjut med en därpå
hängande liten lykta nedstacks i jorden
bredvid den flådda kroppen, hvilket var
det enda skydd vi hade mot de
möjligen under natten kommande rofdjuren.
Ja där låg nu visserligen giraffen
flådd, men hur skulle den tunga huden
och det ännu tyngre skelettet kunna
föras hem? Vi voro mer än två dagars
marsch från Kibonoto, alla bärarna hade
redan full börda, och det fordrades långt
öfver tjugu man för att få hud och
skelett till stationen. Att från de östra
landskapen erhålla bärare var knappast
att tänka på. Redan i Kiboscho hade det
under hemfärden efter bergsbestigningen
blott med yttersta svårigheter varit
möjligt att få nödiga bärare till det
närliggande Kibonoto, detta oaktadt pater
Dürr, som bodde på stationen,
uppbjudit allt sitt inflytande bland de svarta.
Rombofolket, de båda naturforskarna
Kretschmers och Lents mördare, ovant
att se européer, skulle säkert icke
heller lämnat något manskap, om bud
sändts dit. Då hemresan snart
förestod, var tiden ytterst knapp, och en
pinsam oro började komma öfver mig,
att trots det oersättliga värde, som
låg i denna dyrbara hud, den kanske
till sist skulle få ruttna bort på steppen.
Att skicka vadschagga att hämta mer
folk var lönlöst, då de i bästa fall skulle
varit tillbaka på fem dagar och då
antagligen med bud, att inga bärare velat
följa med. Endast genom att själf
företaga återmarschen kunde saken utföras
och hud och skelett råddas. Jag beslöt
därför att skelettera djuret under
morgondagen, fördela det på mansbördor
och med nödiga bärare återvända till
Kibonoto. Där skulle genast alla
krafter sättas i gång för att hastigt få
bärare för huden, och med dessa jämte det
gamla manskapet skulle jag därefter
återvända till girafflägret, där Sandberg
under tiden skulle vara sysselsatt med
beredning och torkning af den dyrbara
huden. De extra bärarna skulle därpå,
anförda af Sandberg, återvända med
huden till Kibonoto, och den öfriga
karavanen fortsätta marschen kring berget.
Det blef en minnesrik natt. De af
små akacior uppgjorda eldarna, där det i
långa skifvor skurna giraffköttet stektes på
nedstuckna pinnar, slocknade en efter
annan. Månens vågräta skära hade
försvunnit bakom de allt mer hopade
molnen, och stjärnorna skymdes en efter
annan, tills ett ogenomträngligt mörker
insvepte vårt läger på den öde grässtep-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
