Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Gustaf Frödings diktning. En öfverblick. Af Martin Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
martin olsson
välljud och bor hos den, som i dogmen
är fången i troheten mot det han tror».
Diktsamlingen har tillkommit genom
omarbetning af ett prosaarbete »Godt och
ondt», och skalden påpekar själf i företalet,
att han önskar, att dikterna mera skola
betraktas som rimmade tankeförsök än som
vers i vanlig mening. Gralstänk är afsedt
att »utgöra ett återtåg till en tryggare
ställning» från den osäkerhet som följt på
»Stänk och flikar». Skalden börjar känna
sig oviss om huruvida han verkligen har
rätt. Ingenting blir honom numera säkert.
Han gör ständiga inskränkningar och
förklaringar för att icke synas för säker.
Julen 1897 skrifver han, och detta är typiskt
för hans skrifsätt denna tid: »Smuts är
egentligen ren i sig själf. Äfven huden
under smutsen är ren i sig själf. Det är
möjligen endast sammanställningen smuts
och hud, som gör människan oren —
möjligen är icke heller denna
sammanställning oren.»
Ju längre han grubblar, dess större blir
hans osäkerhet, och slutligen på hösten
1898, efter svåra själsstrider, har han
kommit till klarhet, han har vägt sitt verk och
funnit det för lätt. Och nu äger han
modet att taga tillbaka och förklara för orätt
allt hvad han förut kämpat för. Det sker
i en artikel i »Upsala Nya Tidning», där
han förklarar att, »som jag genom
ytterligare eftertanke och erfarenhet kommit
att åtminstone delvis hysa en annan
mening än förr angående det nakna och det
könsliga .... förklarar jag härmed, att jag
angående det nakna och det könsliga icke
vidhåller något af mina föregående
påståenden i skrifter eller tidningsartiklar ....
Äfven angående mina framställningar
af ondt och godt: En syn, En fattig munk
ifrån Skara, Sagan om Gral, Herren steg
öfver Korasan, Alkibiades, Ur
Gralsöka-rens saga, Sjungen hoppfullt sånger, och
äfven andra stycken af liknande innehåll
har jag ertappat mig med helt- eller
half-medvetna osanningar, för hvilkas art jag ej
för närvarande har tid och tillfälle att
redogöra — min ställning som dålig
människa och följaktligen part i målet har
emellertid förmodligen haft sin del i deras
tillkomst ....
Nya testamentets utsagor synas mig
ibland tala i motsatt riktning, och jag vill
icke sätta mina hugskott, hvilka lätt kunna
vara på villospår, öfver Nya testamentets
auktoritet, hvilken numera är för mig
mera öfverväldigande än den varit förr.
Såväl i könsfrågan som i frågan om ondt
och godt hänvisar jag därför dem, som
läst det jag uttalat i skrifter och
tidningsartiklar, till Bibeln, i synnerhet Nya
testamentet, såsom korrektiv mot mina här och
annorstädes uttalade meningar.»
Det ligger något på en gång vemodigt
och oerhördt storartadt i att hos en
människa kunna konstatera ett sådant mod och
en sådan hänsynslös ärlighet, som fordras
för att så kunna förneka allt det, för
hvilket hon kämpat och lidit.
Det var under en period af stark
depression som detta tillbakatagande skedde.
Men därmed ändas icke striden. I ett
beriktigande, offentliggjordt ungefär en
månad senare i samma tidning, säger han:
»Det är verkligen mångt och mycket jag
ogillar af mitt föregående skriftställeri, men
för annat mångt och mycket är ogillande
ett för starkt uttryck. Jag är endast oviss
om dess värde och gagn». Skalden för
en lång hård kamp med det stigande
mörkret inom honom själf. I en af sina sista
dikter från denna period, »Gif lif och grönska»
(1899), liknar han sig själf vid den sjuka
linden, som ung ännu förtorkar. Men han
vidhåller ännu sin gamla älsklingssats, den
samma som är den bärande i Gralstänk.
Väl är en skymt af skönt i allt som är och sker
af skönt som sörjer och af skönt som ler.
En fattig hed, en kal, förvissnadt grön,
i höstkvällstöcknigt grått är ännu skön
för hvarje älskande och tankfullt öga.
Slutet af dikten formar sig till en bön
och en dityramb till det flyende lifvet.
Du kära vår, finns lifvet i din tår,
så gråt mig grön, du kära ljufva vår.
Lif, som fyllt mig, gudomsgnista,
du som nu inig flyr,
gif mig ännu några sista
lifvets äfventyr.
Döden skrämmer, alltför branta
stupa stigar ned
på den mörka obekanta
djupets nedåtled.
Efter detta blir det tyst omkring
skalden, och då han åter efter många år
framträder är det med återvunnen andlig
jämnvikt och ljus syn på lifvet, något hvarom
hans under det sista året på samlingen
»Efterskörd» nedlagda arbete bär vittne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
