Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - De nyaste konstpraktverken. Af John Kruse. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2/0
JOHN KRUSE
förtjusande Lisbeth i hvita badkappan och
inte kan låta bli att göra den reflexionen
om dottern och liljan: »jag undrar hvems
inre är renast!» Men ofin eller indiskret blir
han aldrig, därtill har han en alltför säker,
medfödd takt, och en sådan är ett nödvändigt
villkor för den som ger sig in på ett så
vanskligt och ömtåligt ämne som att
öppna sitt hems dörrar för främmande. Så
låter han oss se så mycket vackert och
förtjusande inom- och utomhus, solskensbilder,
ty han har alltid haft en utpräglad
förkärlek för solen. Skuggorna håller han
undan (om också ej fullt så mycket som
hans älskade japaner göra det), men han
låter oss dock någon gång på sitt eget
försynta sätt ana att de funnits och
finnas i hans liksom hvarje annan människas
lif. Det är tröttheten efter ansträngande
arbete, missmodets gråväder, som en
vacker dag fördrifves med en rask
långpromenad, en resa och nytt intensivt arbete.
Det är sorgen öfver den älskade unge
sonen Ulfs död, just då han stod i begrepp
att riktigt gå ut i lifvet — några korta
knappa rader och ett litet kors talade om
den saken i den förra boken, i denna sista
beröres Ulfs död i det vackra lilla stycke
som kallas »En dröm» och som har öfver
sig någonting transscendentalt, öfverjordiskt,
en stämning af landet »på andra sidan»,
hvilken lifligt erinrar om Almqvists
underbara songe »Uppvaknandet». I denna dröm,
liksom i de följande styckena »Grubbel»
och »Blommorna», ger oss Carl Larsson i
sin egendomligt graciösa, artistiska form sin
vackra (och äfven personligt genomtänkta)
lifsfilosofi. Liksom nyromantikerna efter
Voltairetidens torra förståndsmässighet och
skepticism åter böjde knä i andakt inför
tillvarons »oändlighet och under», hvilket
på samma gång innebär den religiösa
känslans återuppvaknande, så är Carl Larsson
en romantiker, som gått igenom
Darwinismens skärseld och kampens för tillvaron
fasor men räddat ur denna bittra och
hälsosamma erfarenhet en lefvande och varm
religiositet, en tro på mening och värde i
tillvaron trots allt. Det var denna tro
han i sin förra bok formulerade på det
enkla och kraftiga sätt, att »alla
religioner — de må vara så förståndsvidriga som
helst — i grunden ha rätt, men alla
filosofier — hur skarpt och genialiskt de än
äro tänkta — ha orätt». Nu ger han i
»Grubbel» i en serie af gripande bilder ur
lifvets grymma tragedi och lifvets
outtömliga, sig evigt förnyade rikedom nya
uttryck för sin tro, att »det goda och sköna
verkligen finns» och att i djupare mening »död
ej finns och det onda endast är tillfälligt».
Tillvaron är för vår älskvärde Carl Larsson,
som den var det för Atterbom och Geijer, i
första rummet »oändlighet och under», och
i det förtjusande kapitlet om »Blommorna»
visar han, hur själfullt han med sina goda
och friska konstnärsögon förstår att läsa i
naturens stora bok, se det stora undret i
den minsta lilla blomma.
Men utom filosofin finns det mycket
annat intressant och roligt i Carl Larssons
senaste bok, tänkvärda och orädda
funderingar om storstrejken och om tidningarna,
ett långt, lustigt och sakrikt kapitel om mat
och dryck o. s. v. Men hufvudparten
utgöres af taflorna ur familjen Carl Larssons lif i
Sundborn och Falun (ty nu har skolhushållet
i staden fått plats i en egen stuga). Vi få
vara med om Lisbeths resa till England
att hälsa på en gift moster, om sonen
Pontus’ studier i skeppsbyggnadskonst, om
Suzannes underkurer som sjuksköterska, om
mamma Karins 5 o-årsdag, om husfaderns
glada vandringar mellan Sundborn och
Falun, då hans väg går genom »den
sjungande skogen», om upprustandet af den
tusenåriga fäbodstugan (i Falugården), hvars
kök nu är konstnärens »etslokus», d. v. s.
den lokal, där han arbetar med sina
etsningar och trycker dem. Vi få också
bevittna den pigge nioåringen Esbjörns
rnor-gontvättning, skidåkning, kostymupptåg och
studier i den stilla lässkrubben, liksom när
han med mor och syster spritar ärter i fars
atelier. Vi göra en titt in i köket till den
frodiga Anna Arnborn, se fru Karin och
Esbjörn halfsofvande vid aftonlampan, se
flickorna spela à quatre mains och alla
barnen under jullofvet roa sig med
»mjö-lis» i själfva ateliern, vi se flickorna sy på
utstyrsel och hur lilla mor själf i en lustig
blå kostym öfversållad af ett hvitt
slingrande blommönster lagar sin unga
hvitklädda dotters tärneklädning, en seen som
försiggår i ett rum med hemtrefliga stadiga
borgerliga empiremöbler. Carl Larssons
akvareller med deras klara, ljusa färger ha
ju alltid varit särskildt tacksamma att
afbilda i trefärgstryck, och Justus Cederqvists
och Bengt Silfversparres grafiska anstalter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
