Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ossian-Nilsson. En öfverblick och en värdering. Af Artur Möller. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSSIAN-NILSSON
283
Det hatet väckte nytt hans hopp
på ensamfärdens långa lopp,
det hatet höll hans ande opp
titaniskt stor.
Hvad var det här? Despotförhärligande,
hjältedyrkan! Och de glimtar af
naturskildring, som funnos, icke hämtade från
den fredliga slätten utanför vårt fönster,
utan från de fjärran brännande slätter af
karroosand, hvilka boer och britter just
då färgade med sitt blod.
Trehundrade hästar satte i traf
mot vågor af fykande sand,
mot öknen, som låg som ett nyckfullt haf
och såsom ett klipphårdt land —
där luften steg som en grytas rök
mot himmelen dallrande hvitt —
där tystnad med väldiga käkar slök
trehundrade galningars ridt.
Mest förbryllande af allt var väl det
suveräna herraväldet öfver formen, den
utomordentligt slagfärdiga och energiladdade
tekniken. Här var ju en fullgången
verskonstnär! — I den nya upplagan Samlade
dikter ser jag, att Ossian-Nilsson gjort några
retoucheringar i sina debutdikter. Men de
ha snarare försvagat än höjt effekten.
Nog märkte man, att författaren till
»Masker» lärt af Kipling. Att sådana verser
som ofvanstående kunde stämplas som
frö-dingplagiat, föll däremot ingen af oss in.
Så skedde likväl några dagar senare i en
stor stockholmstidning, och i mildare eller
stundom insinuantare form har denna
beskyllning följt Ossian-Nilsson. Vid
Fröding-jubiléet sommaren 191 o passade han på
tillfället och själfdeklarerade i denna sak.
Det var icke svårt att uppvisa, hur många
af de i öronen fallande analogierna i
versbehandling och rytmiska hjälpmedel (peoner
o. s. v.) härledde sig ur gemensamma
förebilder i engelsk diktning. — Att mästarens
impulsiva, okonventionella, musikaliskt
slösande rytmik verkat befriande som en
språklig islossning på Ossian-Nilsson, liksom på
flertalet af den på Fröding följande
generationen af verkliga lyrici, är han nog den
siste att bestrida. Ett föredöme, tänker
jag, snarare än en förebild. — Hvad den
utåtvände stridslystne »viljeseklets» sångare
kan ha hämtat af idéinnehållet hos
författaren till »Gralstänk» tror jag däremot icke
det är skäl att spilla många ord på.
Den förste Ossian-Nilssons bild
full-ständigades, skärptes, utmejslades af de
båda på »Masker» följande diktsamlingarna.
Redan i Hednitigar var han där hel
och hållen i sina motsatsers bjärta
krigsmålning.
Där var antikristen med sitt »praeterea
censeo» mot statskyrkan, sitt agitatoriska
begär att ta munnen allt för full, men
äfven med en så äkta uttryckt desperation
som i »Voltaire»:
När det släkte en morgondag föder
skall plundras, bedragas och skrämmas som vi —
det blir mig för mörkt, käre bröder,
jag vill gråta mig trött, jag vill skratta mig fri;
jag vill höra en bjällerkrans ringa
sin narrsångs och grafsångs förtviflade skratt;
jag vill bedja en hånare svinga
sin fackla framför mig i feghetens natt.
Där var revolutionären — och aldrig
har han hväst och rasat, hånskrattat och
förbannat som i »Marat». Mäter man en
dikts värde efter intensiteten i
känslouttrycket, har Ossian-Nilsson aldrig nått högre,
man frestas verkligen att med ett folkligt
uttryck be alla våra öfriga brandfacklor gå
hem och ta något gammalt på sig.
Men där var också aristokraten,
imperialisten, chauvinisten, »de Rëve» och
»Déroulède».
Han stod i den stelnade strömmen
af gatans messieurs och mesdames,
men högt öfver skyarna drömmen
på örnvingar sväfvade fram.
I den stimmande köpmanstrafiken,
i vagnars och hästhofvars larm
han tänkte slå ner republiken
med ett eggande grepp af sin arni.
Den nya, den praktiska tiden,
som byter gloire mot honnt-ur,
skall lyssna till knastrande siden
och trumpeternas hämnarekör.
Det skall hvina en storm öfver Rhenen.
det skall lysa en blixt på la Manche,
så att tyskarna taga till benen,
så att Frankrike får sin revanche.
Nej, det var minst af allt en
kosmopolit som skrifvit »Hedningar». Bland det,
som kommer att bestå genom tiderna af
Ossian-Nilssons produktion kan man med
full visshet inrangera dikterna till
fosterlandet. För ingen af det nya århundradets
sångare har begreppet Sverige haft en så
central betydelse. Det ligger nära till hands
att i ett land med så oerhörd
utsträckning, så skiftande perspektiv och lynnen,
låta hjärtat sätta likhetstecken mellan
fosterjorden och hembygden, som en Ola
Hansson gjort det tidigare, en Gustaf
Ullman och Ludvig Nordström senare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
