Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Femte häftet
- Ossian-Nilsson. En öfverblick och en värdering. Af Artur Möller. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
ARTUR MÖLLER
fängda lilla farsen En modern kvinna (som
spelad med reflexionsbedöfvande fart dock
borde kunna bli en scenisk succés, den
har kvicka poänger) öfverbjuder »Erotikon»
i orimlighet och verklighetstomhet.
Inom vår tunna teaterlitteratur har
likväl Ossian-Nilsson efter »Jörgen Kock» gjort
en insats af betydenhet: Tigerhuden. Här
har han sträfvat att i en dramatisk fåra
inleda en af de ljufvaste och mest
guldförande lyriska källådror mänskligt väsende
kan erbjuda: den manliga oskuldens
löf-sprickning till älskog och bragdlust. Den
unge svennen af furstligt blod, som, af ett
par eremiter uppfostrad i den buddhistiska
världsförsakelsens urskogssvalka, plötsligt
står ansikte mot ansikte med det
muhammedanska hofvets yppighet, är en betagande
sagogestalt. Hans vaknande älskog till den
förtrollande prinsessan skulle gett
Sakun-talas diktare stoff nog till en dramatisk
idyll med en af Khava välsignad dynasti
som ett långt ljust framtidsperspektiv. Men
»Tigerhuden» skulle icke varit af
Ossian-Nilsson, därest icke idyllen upplöst sig i
blodbad, därest icke med mannen äfven
eröfraren, hämnaren och tigern vaknat i den
unge kungasonens sinne.
Den enastående glans och stilkänsla,
med hvilken detta stycke framfördes på
Dramatiska teatern i Stockholm, torde ännu
vara i rätt friskt minne. Det bjöd också
på dramatiska poänger (som exempelvis
scenen med de båda skrinen), ägnade att
inte strax sköljas bort af de växlande
dagsintryckens ström. Men som helhet var det
byggdt på en — kanske psykologiskt riktig
— men dramatisk betänklig grundtanke.
Man kan nog tryggt våga det påståendet,
att det var förläggandet af handlingens
kulmen till tredje akten och fjärde aktens
fallande rytm som beröfvade denna
tjusande och daggiga fantasi från
morgonländerna ett längre lif i rampljuset.
*
Med Barbarskogen framträdde en ny
berättare af ansenliga dimensioner i svensk
litteratur.
Det var första ledet i en stort anlagd
trilogi, som med den för några månader
sedan utkomna »Havet» alltså skulle anses
afslutad.
»Barbarskogen» hade underrubriken:
Berättelse i klasskampens tecken. Den blef
också, liksom sina båda syskonböcker,
bedömd ur denna synvinkel. Författarens
bedyrande i företalet, att hans patos i dessa
böcker i främsta rummet varit ett litterärt,
affärdades med en skeptisk axelryckning.
De ha dock genom skildrandets glädje,
genom sin klarögda verklighetskärlek gjort
en anmärkningsvärd insats i upplifvandet
af 8o-talets bästa traditioner.
Att Ossian-Nilsson var en författare
med skummande fantasi och impressionistisk
brio, det hade man förut reda på. Men
här lärde man tillika känna en
fullblodsrealist, en mästare både i konsten att se
och åskådligt återge. Hannibals och
Césars lofsångare afslöjade ett intresse för
nutida hvardagsmänskor, som parades med
en dickensk gåfva att reproducera deras
individuella nebulosa, deras rörelser,
uttryckssätt, spasmer. Denna träffsäkerhet
hade sin afvigsida, då den gjorde de efter
lefvande modell tecknade figurerna så lätt
igenkännliga vid första gest. Den hade
väl också sin del i, att man kom att
betrakta böckerna som nyckelromaner i än
större utsträckning än hvad som verkligen
var fallet. Det bjöd mot att tänka sig
så konkret lefvande personer ritade på fri
hand.
Men denna förmåga af förstärkt och
temperamentsfärgad verklighetsspegling
stannade inte vid typer och individer. Den
sträckte sig också till tingen. Hur han
varsnar allting i en hörsal, på ett betfält, i
en hamn! Ingenting undgår honom. Och
dock blir det som regel inte någon
ansträngd uppräkning af detaljer; det är ett
öga som lyser af ett friskt och lifslustigt
sinnes intresse för hvad det ser.
Tack vare dessa förutsättningar har han
också inträngt ett godt stycke i epikens
finaste hemlighet: konsten att ge doften
af en miljö, smittan af en serie situationer.
En gång har han öfverträffat sig själf i
denna konst: det var i Slätten. Om det
i de båda andra romanerna närmast är
frågan om två klasser, så handlar det här
om två tider, två miljöer. Realisten,
modernisten, arbetareskalden Ossian-Nilsson
är hemma i den ena och romantikern,
aristokraten Ossian-Nilsson i den andra.
De ha skrifvit hvar sitt oförglömliga
kapitel, tinnarna på denna författares
prosakonst: uppträdet på ölkrogen i Alby; och
Hillevis månskensbröllop i det gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:39 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1911/0338.html
