Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
381
själf — man påminne sig det belåtna
leende med hvilken äfven ganska måttliga
skönheter betrakta sin bild i spegeln eller
på fotografin. Så älska vi alla att på
scenen igenkänna vårt eget och konstatera
att det ser ut så hos oss. Punschbordet i
parken och insjöns vattenspegel framkallade
svensk stämning.
Älskas det verkligen så där oförsiktigt i
svenska landsorten, frågar någon skeptiker.
Ja, det är med erotiska äfventyr som med
så mycket annat, de påträffas blott af dem
som ha det rätta sinnet. Liksom vissa
ströfva i ’skogen utan att någonsin få se
en skymt af en tjäderhöna, mycket mindre
af en tjäderlek, så knoga andra genom
lifvet utan att få tillfälle till den allra minsta
lilla erotiska upplefvelse, under det att
don Juan och hans vederlikar råka på ett
kvinnligt väsen med ökad hjärtverksamhet
vare sig de gå in genom porten eller
köksvägen.
Roande är att höra, huru äldre
personer anse detta ideliga rörande i det
erotiska meningslöst och onödigt. De enklare
konstruerade af de äldre konstatera det
egendomliga faktum, att »körsbär och
flickor ej äro så söta nu för tiden», och
berätta, att allt detta flämtande och
gråtande som medföljer kärleken är skadligt
för trefnaden. Den olyckligt förälskade
verkar på dem lika lustigt som barnets
hejdlösa gråt öfver att det ej fick en kaka.
De klokare äldre försöka att med
filosofiska och etiska resonemanger bevisa, huru
löjligt och intigt det erotiska förefaller från
högre synpunkt: Napoleon I med gråten
i halsen tiggande om en liten breflapp
af Josephine eller Cæsar tankspridd i
krigsrådet därför att Cleopatra envisades
med att inte vilja kalla honom älskling.
Nej, Eros är en liten fjantig gud, säga de
vise. »Den som är mätt förstår inte den
som är hungrig», säga de ännu visare.
Både Voltaire och Bernhard Shaw klaga
öfver att teatern sysslar allt för gärna med
kärlekens krokvägar, men detta beror på,
att medelåldern bland teaterpubliken är så
pass låg, att den gärna känner igen sina
egna äfventyr och gläder sig åt att se sitt
eget fall lösas eller tilltrasslas på
skådebanan.
»Disciplin» handlar om en yngling,
studenten Erik Stenklo, herr Gösta
Hillberg, som befinner sig i den för männen
Fot. At. Jæger.
THECLA ÅHLANDER SOM ANNA
ILJISTCH-NA KAUROVA I »ARFSKIFTET».
farligaste åldern. Han fattas af en
lidelsefull kärlek för sin vackra svägerska, fröken
Borgström, som road och till hälften rörd
leker med honom. Brodern, löjtnant
Sten-klo, herr Hedqvist, öfverraskar de till
hälften skyldige, och för att komma undan
gycklar friherrinnan Helga med sin
beundrares barnslighet. Kränkt af detta och
ursinnig öfver den brutalitet den äldre
brodern och maken visar som löjtnant mot
den yngre som beväring, skjuter sig den
senare, öfvermannad af sina känslor.
Särskildt öfverraskningsscenen med löjtnantens
»Stå i gifakt, lymmel!» till sin bror och
rival var af ypperlig verkan, och såväl
herr Hedqvist som herr Lavén i en biroll
voro så på kornet militäriska som
skådespelare blott sällan kunna vara det.
Fröken Borgström uppförde sig som hon skulle
och var en isblandning af hälften
lättsinne och hälften räddhåga. Med mild
vishet resonerade kammarherre von Wejd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
