Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
387
intressera sig för människorna, då det hela
upplöses i gyckel. Fru Nansen spelade den
på en gång klart tänkande och sensuella
flickan Jacqueline. Det var fart och humor
i spelet, men hon använde sig af samma
sorts samförstånd med publiken som Réjane,
då hon kreerade denna roll, och
framkallade samma stormande löje i den seen, då
Jacqueline för att insöfva frun-rivalens
svartsjuka gör sig ful. Olämpligt är det i alla
fall för bägge dessa stora skådespelerskor
att stå i denna sorts rapport med publiken.
Slutligen en liten anmärkning angående
pjäsens moral: bör man ej komma
öfverens om att sådana pjäser, som äro allt för
galliska för våra förhållanden, hellre böra
undvikas än som här ges i en något mera
moralisk form och utan den starkt
sensuella atmosfär, som dock i dessa fall hör
till pjäsen : Ej är det väl nödvändigt att
ha upplagor af kvicka och oanständiga
anekdoter utgifna för unga flickor, där
man knappar af något på det sensuella, så
att en bra bit af kvickheten också följer
med?
Hvad Ge7ieraldirektdren angår är detta
stycke af Alexandre Bisson så roligt, så
typiskt franskt, så välbvggdt, att det väl
förtjänar att stå på repertoaren. Fru Nansens
roll är också i denna pjäs obetydlig men
utfördes naturligtvis med all tänkbar smak och
säkerhet. Madame Lambertin förekom här
i en position i hvilken en fransman älskar
att se en kvinna. Klok och eggande,
skälmaktig och sensuell. Man skulle kunna
använda detta stycke som ett ingångsspråk
för en utredning om fransk nepotism, och
det är ofantligt mera verklighetstroget än
man föreställer sig. Dessa tvifvelaktiga
förhållanden få väl knappast tänkas bero på
den »jakobinska fritänkarerepubliken» utan
snarare på franskt folklynne. Herr
Svenn-bergs generaldirektör skötte sig som en hel
karl och led på det mest korrekta sätt det
hedrande nederlaget, det enda nederlag som
man kan skryta med, det att ha besegrats
af en allt för oemotståndlig kvinna. Den
vitala svärmodern, »trollpackan» som
Lambertin vanvördigt kallade denna clairvoyante
och chiromancienne för bättre folk, som ej
mer än en enda gång har misslyckats med
»stora sjustjärnan», spelades utmärkt af fru
Constance Byström. Det ligger mycket af
det bästa franska hos denna gummtyp med
outsläckligt lifsmod, med godt humör och
Fot. A. Jonason.
BETTY NANSEN.
nya utvägar, glädjande sig som ett barn åt
den minsta framgång, full af lefvande och
verksamt intresse för de sina, ofta på en
gång löjlig och rörande.
Man kan endast hoppas att få återse fru
Betty Nansen i roller, där man får ännu mer
af hennes genomkultiverade konstnärsskap.
Men det är redan roligt att se någon som
kan vara vacker på ett så intelligent sätt.
Svenska teatern hade ej någon egentlig
lycka med sina pjäser på våren, Gösta
Berlings saga af Algot Sandberg var en
publiksuccés, men det får förlåtas om man
föredrager Selma Lagerlöfs Gösta Berlings
saga. Den gjorde ju också »succés».
Stellan Ryes Lög?iens ansikten
utgjordes af fyra enaktare, hvilka blott hade det
sammanhanget att man ljög i alla fyra.
Fru Bosse förekom i första afdelningen
som en näpen modell, och ljög som
en liten ponny galopperar. Hon ljög så
att hon knappast hann med själf. I
vanliga fall brukar ljugandet kosta på minnet,
men då man ej fordrar logik och samman-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
