Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Gamla svenska städer. Af Anna Lindhagen. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398
ANNA LINDHAGEN
praktfulla korsvirkesarkitektur. 1700-talets
ekonomiska depression representeras af
enklare korsvirke och uppsvinget vid
1800-talets början af grundmurade stenhus i
kejsarstil. Därefter följer hela profkartan
af förra århundradets smakriktningar.»
En instruktiv jämförelse mellan gammal
och ny stadsplan är en återgifven karta öfver
det gamla och nya Ystad, hvilken senare
är »en steril chablon utan andra
förutsättningar än ett ritbräde och en vinkellinial».
Bland de många illustrationerna af
gatubilder i Malmö har kanske af en händelse
kommit med en annan intressant
jämförelsebild, där ett modärnt småstadshörnhus
framträder i all sin förtviflade fulhet såsom
bakgrund till ett gammalt korsvirkeshus.
Monografierna i andra häftet öfver
Göteborg och Jönköping äro af särskildt lärorikt
värde såsom varande kortfattade
öfversik-ter öfver städernas utvecklingshistoria.
Utom beskrifningar och bilder af flera
märkligare byggnader i Göteborg visas »Stora
hamnkanalen» i olika skeden alltifrån den tid,
då trafiken öfver densamma förmedlades
medelst de pittoreska, hvälfda broarna och
»de växlande taksilhuetterna gåfvo
gatuperspektivet en omväxlande prägel», till
den betydligt stelare bild själfva
gatuperspektiven göra på 1870-talet, »då de
plattade taken bilda en oändlig
horisontallinje», ända fram till vår tid, då också de
hvälfda broarna äro borta och ersatta med
järnbroar af banal konstruktion. En bild
af år 1838 från Hofrättstorget i Jönköping
har kvar de höga yttertrapporna framför
husen; å en senare bild, ha dessa fått maka
åt sig betydligt för trottoaren, »hvarigenom
äfven husen förlorat åtskilligt af sin forna
karaktär». Denna bild från 1838 är
emellertid ej Hofrättstorget i Jönköping nu.
Visserligen stå de gamla Hofrätts- och
Rådhushyggnaderna kvar, och torgets tredje
sida är en ursprunglig gatubild. Men så
mycket mer groft plebejisk reser sig en
hög storstadsbyggnad på torgets fjärde sida,
i stället för den rifna »gamla theatern»,
som enligt »Gamla svenska städer» var
»ett typiskt exempel på den nyklassiska
stil, som härskade här i landet under Karl
Johans tid».
I Gamla svenska städers i april detta
år utkomna tredje häfte fortsättas
monografierna med en uppsats öfver Västerås af
August Hahr och öfver Falun af Carl
Sahlin. Västerås ännu ålderdomliga och
pittoreska prägel har måhända ej blifvit
så beaktad som den förtjänar, hvarför
denna beskrifning öfver Västerås är
särskildt välkommen. Snart nog, får man
hoppas, följer kanske också i samlingsverket
en beskrifning öfver en annan mellansvensk
stad, nämligen Arboga, hvilken på
besökaren gör ett intryck af förflyttning tillbaka
till midten af 1800 talet.
Hahrs beskrifning öfver Västerås
verkar så lefvande, de gamla och de nya
stadsplanerna gå liksom in i hvarandra.
Man skönjer det gamla Västerås i ett
bakgrundsperspektiv, på vissa punkter ännu
lefvande i förgrundsbilden — det nya
Västerås. Domkyrkan är tyvärr blott
nämnd i förbigående, emedan dess öden
af förf. anses allt för kända. Att ej i
sammanhang med stadens historia i ett
samlingsverk som detta äfven säges något
om stadens synnerligen tilltalande
domkyrka är emellertid en saknad.
Liksom Västerås är en märkesstad
genom »den roll staden spelade i det nya
svenska rikets grundande», så går äfven
Falu historia tillbaka till 1200-talet och är
identisk med grufvarls historia. I
beskrifningen öfver Falun dominerar äfven Falun
såsom grufstad, och flera af dess
ålderdomligaste byggnadsminnen äro byggnader
uppförda för grufdriften. Den moderna
vandaliseringen undgår ej att af förf. få
sin gissling. »Rådhuset ligger som sig bör
vid stora torget, hvars ena sida det
utfyller. Som sig äfven bör dominerade det
denna stadens förnämsta plats, ända till
på 1890-talet Centralpalatset — hvilket
namn! — lade sig midt emot och betog
»stadens stenhus» en stor del af dess
borgarvärdighet».
En liten beskrifning öfver Laholms
Gamleby af Sigfrid P. Grunnäs ger
stämning och vittnar om djup förståelse för det
väsentliga. Så säges där: »Förr höjde sig
kyrkan med sitt renässanstorn
allenarådan-de öfver de små låga husen; nu har en
och annan tvåvåningsbyggnad växt upp
och söker dra uppmärksamheten till sig.
Idyllen är störd.»
Stadsbilder i öfrigt — små idylliska
gränder, hemtrefliga gårdsinteriörer, stiliga
gafvelhus, trefliga, än enklare trähus,
imponerande fasader åt torg och hufvudgator,
slott och kyrkor — äro tagna från Visby,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
