Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Claude Mellan. En grafstickelns mästare. Af Gunnar Ekholm. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426
GUNNAR EKHOLM
åstadkommen endast genom moderering
af handens tryck på grafstickeln. Mellan
har här lyckats fullkomligt öfvervinna
det drag af metallisk hårdhet, som ännu
vidlåder en hel del af hans i Rom
utförda stick. Tonen i dessa blad är ljus,
mjuk och behaglig. Till detta har han
dock nått fram utan att i minsta mån
slå af på sina fordringar på plastisk
formgifning. Tvärtom är detta drag här
ytterligare skärpt. Det är i dessa blad
med deras statuariskt fasta hållning
något som ovillkorligen för tanken till
ungrenässansens porträttbyster.
Efter Peirescs död 1637 lämnade
Mellan Aix och reste till Paris, där hans
stora rykte som porträttör genast
skaffade honom en talrik kundkrets. Han
blef »graveur du roi» och fick fast lön
samt bostad i Louvren. Vid sidan af
skyldigheten att förse det kungliga
tryckeriet med planscher, titelblad och
vignetter får han snart till uppgift att
afbilda statens samlingar af antika
skulpturer. Om man jämför dessa
reproduktioner och hans planschverk öfver Galleria
Giustiniana, faller det genast i ögonen,
hur mycket friare, ljusare och fastare
modellerade de senare bladen äro. Utom
dessa arbeten å ämbetets vägnar utförde
Mellan, tack vare sin oerhörda
arbetsförmåga, en mängd porträtt, religiösa
kompositioner och icke minst »teser».
De senare, som voro ett slags
minnesblad öfver akademiska disputationer,
utfördes ofta i kolossal storlek och
bestodo af en kortare text, omgifven af
pompösa allegorier.
Trots allt erkännande, som kom
Mellan till del, blef han aldrig ledamot
af Akademien, detta till följd af sin
något bisarra personlighet. Han var en
enstöring med koleriskt lynne, som
endast lefde för sitt arbete. Icke ens på
sin bröllopsdag skall han ha kunnat
helt slita sig lös från ritbordet. En
anekdot förmäler, att han midt under
bröllopshögtidligheten drog sig tillbaka
till sitt arbetsrum för att med den unga
frun som modell fullborda en af sina
kompositioner. Först efter mycken
öf-vertalning lyckades man förmå honom
att åter uppträda bland bröllopsgästerna.
Mot slutet af sitt lif lade Mellan bort
grafstickeln och nöjde sig med att göra
utkast, som eleverna fingo öfverföra på
plåten. Dessa sena blad visa också en
stark afmattning, och då Mellan 1670
lade sina ögon samman hade det franska
kopparsticket länge sedan slagit in på
nya banor.
Den förra hälften af Mellans lif
sammanfaller med Callots — den senare
dog 1635 — ett förhållande som osökt
inbjuder till en jämförelse mellan dessa
radernålens och grafstickelns mästare.
Hvad den yttre formen beträffar, äro
de hvarandras motsatser. Callot,
»mästaren i det oändligt lilla», rör sig med
blad, stundom ej större än ett ordinärt
visitkort, hvilka han fyller med ett helt
myller af ytterligt små figurer. Mellan
åter älskar att lägga upp sina
kompositioner i väldiga folioblad med vanligen
endast ett fåtal figurer eller upptagna
endast af ett hufvud i naturlig storlek.
Callots sinne för det pittoreska och
sträfvan efter perspektiviskt djup är honom
också fullkomligt främmande. Mellans
kompositioner visa i regel en helt och
hållet reliefartad anordning med grundt
perspektiv och figurerna uppställda i
samma plan. Tj’pisk är i detta
hänseende bilden af den helige Cajetanus
inför Madonnan. Den friska
naturuppfattning, som möter oss i Callots konst och
som i fördjupad och poetisk form
återfinnes hos den äfvenledes samtida Claude
Lorrain, söka vi förgäfves hos Mellan,
hvars landskapliga bakgrunder, sådana
de här och hvar förekomma i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
