Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Claude Mellan. En grafstickelns mästare. Af Gunnar Ekholm. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
GUNNAR EKHOLM
en tendens till kraftig accentuering af
det psykologiskt väsentliga. Porträtten
af Peiresc och Gassendi äro i Mellans
konst oöfverträffliga prof på denna
förening af märgfull realism och betonande
af andlig förnämhet.
Den effekt, Mellan uppnår i sina
porträtt, är dubbelt beundransvärd, när man
tar i betraktande den skenbart enkla
men dock djupt kräfvande teknik,
hvarmed han arbetar. Som betydelsefulla
för utvecklingen af detta manér har man
— med rätta — framhållit Guercinos
teckningar samt Villamenas och
Pas-qualinis gravyrer. Men Mellans
teknik är dock djupt originell. För att
till fullo förstå den måste man erinra
sig hans flitiga sysslande med
återgifvande af antika skulpturverk. I hans
sträfvan att återge ljusets spel på den
hvita marmorytan ha vi den måhända
kraftigaste impulsen till hela tekniken.
Vid uppgiften att med trycksvärtans
tillhjälp ge en bild af ett objekt, som i sig
själf var hvitt, måste konstnärens intresse
bli att få bladen så ljusa och lätta i tonen
som möjligt, ett resultat till hvilket han når
fram genom användande af en enda
»taille». Liksom arbetet med
reproduceringen af antika statyer är af största
betydelse för utbildningen af Mellans
teknik, så har det också på annat sätt satt
sin prägel på hans konst. Den
skulpturala hållning, hvilken, som förut
betonats, utmärker flertalet af hans
kompositioner, härrör med säkerhet från denna
hans verksamhet. Tydligt manifesterar
sig antikens inflytande i hans
draperistil, ett drag som är iögonfallande, då
man jämför hans arbeten med hans
samtida Berninis skulpturer. Mellans
draperifigurer ha intet af »helgon i
blåsväder» öfver sig. Enkelhet och klassiskt
lugn utmärka hans ofta verkligt sköna
draperistil.
Vid ett studium af Mellans teknik
får man icke försumma hans talrika
vignetter och prydnadsstick. Hans formella
talang och ornamentala fantasi visa sig
här i all sin glans. Ett ännu mera
lysande prof pa hans fenomenala teknik
utgör dock ett folioblad, som han
graverade i Paris 1649 — således vid den
tid, då hans rykte nått sin höjdpunkt.
Denna gravyr visar oss Veronicas
svetteduk med det aftryck af Kristi hufvud,
som enligt legenden öfverförts på den.
Hvad som gör detta Kristusanlete så
märkligt är, att det är modelleradt med
en enda spirallinje, som tar sin början
på bildens nässpets. Bladet, som af
Mellan försågs med den stolta inskriften
»Formatur unicus una non alter», var
af samtiden oerhördt beundradt, och än i
dag är det af kännare högt skattadt.
Äfven om detta briljerande med teknisk
färdighet icke fullt öfverensstämmer
med vår tids uppfattning af konstens
allvar, kan det dock ej förnekas, att
sticket är af stor skönhet, och att
särskildt den vaga och flytande
behandlingen af hår och skägg på ett ypperligt
sätt framhäfver bildens textila karaktär.
I intimt samband med Mellans
teknik och konstuppfattning står hans
intresse för ljusproblemet. Impulsen
härtill hade han fått från sin lärare Simon
Vouet, hvilken i sin tur var påverkad
af »källarljusets» målare Caravaggio. I
detta intresse har Mellan en
beröringspunkt med sin store samtida Rembrandt.
I själfva verket erbjuda dessa båda
gravyrkonstens store ett intressant exempel
på hur samma problem kan erhålla olika
formulering under inflytande af
skiljaktig miljö och olika personlig läggning.
För Rembrandt, sonen af det nordliga
Holland med dess fuktmättade luft, blef
ljusproblemet framför allt ett färgproblem.
Inför en etsning af Rembrandt med dess
subtila analys af dagrarnas kvalitéer
erhåller ögat nära nog färgsensationer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
