Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk dramatisk litteratur. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK DRAMATISK LITTERATUR
437
Men man kommer ej ifrån att den
åskådning, som ligger bakom, är för Strindberg
ogement karaktäristisk. Den mulna
rättfärdigheten, som kräfver respekt för sig,
är för honom, här som oftast, en
dundergud, som slungar viggar som en retad
Zevs, men utan Kronidens lugna
höghetsglans kring pannan. De yttre
händelserna, olyckorna och motgångarna, stå i
intet som helst psykologiskt förhållande
till det som försiggår inom hjältinnan själf.
De följa ej som konsekvenser ur hennes
förvända sätt att umgås med sin omvärld,
de äro inga speglingar, inga projektioner
af hennes eget jag, belysande detta och
åstadkommande denna beräknade
växelverkan mellan det yttre och det inre, som är
den verkliga människodiktningens särmärke.
Det är i allt detta stycket genomgående
brister, och inga vällyckade enskildheter,
eller ens det fruktbara uppslaget själft
förmår rädda det från det otillfredsställande
intryck, det till slut framkallar.
Helt annorlunda ställer sig saken, då
författaren från den realistiska
hvardags-miljön förflyttar sig in på det abstrakta
idédramats mark så som i Stora
landsvägen. Mycket af det som i förra fallet
tedde sig groteskt och som just genom
vädjandet till de allmännaste erfarenheterna
och de mest kända förhållandena det skulle
fordrats långt mer af suggestiv
inbillningskraft för att få oss att tro på så som
författaren velat att vi skola göra, det är här
förvandladt i stora, omfattande symboler,
till halft kvalitetslösa sinnebilder, i hvilka
hvar och en kan lägga in sitt individuella
innehåll. Denna en människas vandring,
som här skildras, från den befriade
kontemplationens och hvilans hvita
bergstoppar ned till människornas och lidelsernas
land, genom lögnens, ondskans och
dumhetens kungariken, genom de bittra
minnenas dal, tills utsikterna klarna, de vackra,
ljusa hågkomsterna smeka som
barnasmekningar öfver händerna, och mildheten och
det stora lugnet inför den obegripliga
meningen i allt fyller hjärtat med sin
högtidlighet — det är uppritadt med så stora,
typiska och allmänneligt giltiga drag att
man, också där man förstår att ens egen
och författarens uppfattning af dess
innebörd ej sammanfalla, ändå helt kan
omfatta denna som ett uttryck för hvad man
själf tror och menar om hjärtats irrfärd
genom dess ödes länder.
Hur annorlunda är också icke här själfva
ämnet sedt och uppfattadt än i »Svarta
handsken»! Den »stora landsväg», genom
hvars damm och orenhet »jägaren» har att
gå, är en luttringsprocess, som måste
genomlöpas, men en som icke bestämmes af
en världsvilja, uppenbarande sig i atletiskt
rått kraftmajestät, utan där reningskraften
flyter ut ur en vidgad och fördjupad insikt
om det förvända i hela tillvarons
mekanism, om det fattiga och förgängliga i det
man hållit kärt eller hatadt, om det
bräckliga i människornas egen förmåga och
renaste vilja. Jag vill ej påstå att denna
tankegång ligger i dramat fullt klar, den dyker
upp och ned, ofta förskjuten af andra och
ofta förorenad af inslag från diktarens
personliga erfarenheter eller
tvångsföreställningar — utfallen mot aktuella förhållanden
och personer saknas icke ens här —- men
man kan i dess grunddrag följa den, och
de ståtliga slutorden, uttalade ansikte mot
ansikte med Gud, mot det stora väsende
som bor i ödemarken, där jägaren till sist
sökt det, bära den fram till sitt slutliga
uttryck:
Välsigna mig, din mänsklighet,
som lider, lider af din lifsens gåfva!
Mig först, som lidit mest —
som lidit mest af smärtan
att icke kunna vara den jag ville!
Hvad som ligger under är
föreställningen om den materiella tillvaron, själfva
det empiriska lifvet som det »radikalt
onda» och det, hvarifrån man måste lösa sin
kärlek för att komma Gud nära — denna
tillvaro, detta lif, som bryter de vackra
föresatserna, fläckar och drar ner, hindrar
en »att vara den man ville». Det är samma
föreställning som Strindberg en gång förut
gifvit ett så patetiskt storartadt uttryck i
.»Drömspelet» om Indras till jorden
nedstigna dotter, som till svar på frågan, hvad
hon där led mest af, blott visste säga:
»Af — att vara till». Det är
Yajnaval-kyas och Buddas, Platos och Plotins
uppfattning om andens träldom i
främmande land och som en hvar. som
känt slitningen mellan vilja och kunna,
mellan de två världarna i sin egen barm,
någon gång måste ha stammat, som formel
för sin medvetna öfvertygelse eller bara
som en hjälplös trötthetssuck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
