Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Jean-Baptiste Dubos. Af Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEAN BAPTISTE DUBOS
489
midt i rokokon. Ty visserligen nämner abbén
en passant, att människan äfven består sig
lyxen af en åme spirituelle, men han aktar sig
noga att draga in den i diskussionen, för att
man icke skall frapperas af hur
öfverflödig den är. Konsthistorien reder sig
briljant utan den. Och från dessa
konstgeografiska betraktelser är där rak väg fram
till modern miljöteori. Montesquieu’s
frys-experiment på fårtungor — för att
bestämma temperaturernas inverkan på
sensibiliteten och väl också — ex analogia!
— på statsförfattningarna, äro anställda
alldeles i Dubos’ anda. Dubos är en Taine
fore Taine; t. o. m. en Taine före
Montesquieu. Hur mycket han påbördar
klimatet som kulturmakt, framgår bl. a. af
ett uttalande af Fontenelle, som han
citerar con amore. Frågan gäller det
modärna bildningslifvets öfverlägsenhet öfver
det antika. »Hela frågan . . . heter det. ..
inskränker sig till det spörsmålet, om
trädslagen, som fordom vuxo i våra trakter,
voro högrestare än de i dag» . ..
(»Digression sur les Anciens».) Popplar och
genier stå under en och samma lag; samma
gynnsamma naturomständigheter få dem
att slå upp med intensivare lif och
praktfullare lyftning. Jordens andedräkt är om
dem alla, isande, vederkvickande eller
förbrännande. Och bilden af de antika
sier-skorna, som rusiga af jordens dunster talade
benådade ord, kunde lämpligen ställts som
vignett öfver Dubos’ reflexioner. Abbén
har krönt sin Erdgeruchsfilosofi med
följande: — »Jag drager alltså den
slutsatsen, begagnande mig af ett uttryck hos
Tacitus, att världen är underkastad
förändringar och försämringar, hvars periodicitet
är oss obekant men hvars rundgång
successivt medför högkultur och barbari,
själs-såväl som kroppsförädling och därför äfven
fulländningen af konster och vetenskaper,
deras aftvinande och undergång, alldeles
som solens rörelse medför årstiderna, den
ena på den andra ...»
I trots af att Dubos öfverskattat den
fysiska miljöns betydelse och med den
teoretiske nyfinnarens första entusiasm
tröttkört sin förklaringsprincip, behåller han
rätt i många enskildheter, kanske just
emedan hans blick för det personliga var så
skärpt. Han hörde icke till dem, som
förneka individerna, därför att de stirrat sig
blinda på rasen. — »Enfin, discerner les
caracteres dans la Nature, c’est invention»
— säger han enkelt. Särskildt energiskt
betonar han konstnärsanlagens och
konstnärsdriftens supremati öfver omständigheterna.
Ovidius, hvilken som gosse på klingande
vers afgaf ett tvångslöfte att icke göra vers,
står för honom som det klassiska exemplet
på anlagets okuflighet. Ett stort specialanlag,
tvunget in på ett för detsamma främmande
område, åstadkommer mindre än den måttliga
utrustningen, som i sin mån disponerar för
allt. Men så finnes det heller ingen
anledning för människor af klen fantasi att
ge sig till konstnärer, då det, som abbén
beskt anmärker, finnes så utomordentligt
godt om högre ansedda sysselsättningar, för
hvilka fantasilöshet, långt ifrån att vara en
brist, är ett företräde. Konstnärsskap är
ytterst en ?iàd, som icke kan förvärfvas
men som heller knappast kan förspillas.
Ty redan af sina ledares oskickligheter
uppsnappar geni-lärjungen mästardraget: så stor
är läraktigheten! Man skall dock minst af
allt tro, att det artistiska arbetet kan
undvara allvar. En berömd fransk kritiker
sade en gång till en väl versflödande poet, att
hvad han önskade lära honom var den
nobla konsten att skrifva vers med
svårighet . . . För abbé Dubos är inspiration
icke springvattensporl: »Les grands
Artisans ne sont pas ceux à qui leurs
pro-ductions coutent le moins. Leur inaction
vient souvent de la crainte qu’ils ont des
peines que leur coutent des ouvrages
dig-nes d’eux, quand il semble que c’est la
paresse qui les tient dans 1’oisiveté.»*
Beethoven, som i sina skissböcker långsamt
bröt ut diamanter ur kolstycken, skulle
Dubos förr ha valt som arbetstyp än
Mozart, hvilken grep ingifvelsens ljusröda fjäril
i flykten. Den äkta artistmödan förblir aldrig
fruktlös; den slipar fram verk, som icke
fläckas eller angripas af tidens syror. En
metafysisk systembildning, som ofta kan
vara frukten af en ensam människas eller
en hel tidsålders intensiva eftertanke, åldras
* »De stora skaparna äro icke de hvilka
alstrandet kostar minst. Deras overksamhet
härrör ofta af fruktan för den möda det kostar dem
att skapa verk, värdiga dem själfva, när det tyckes
som om det vore lättjan som gjorde dem
sysslolösa. »
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
