Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Oskar Patrick Sturzen-Becker. Hans lif och gärning. Af Ragnar Sturzen-Becker. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSKAR PATRICK STURZEN-BECKER
499
Orvar Odds förut något obestämda och
fantastiska åsikter en bestämd,
utpräglad form, och han förde nu in sina
politiska, religiösa och litterära meningar
på en väg, från hvilken han sedan under
hela sitt lif icke afvek utan konsekvent
följde, viss om att denna väg var den för
honom enda riktiga, hvilken en gång
säkert skulle föra fram till det stora mål,
han satt före sig.
Där man tydligast och mest direkt
kunde skönja det franska inflytandet
var dock uti författarens stil. »Han har
aldrig älskat tyskarna eller Tyskland,
men han är fransman till nio tiondelar
af sitt väsen», säger han själf, och det
är just i hans stil och i hans
kosmopolitiska tänkesätt som detta utprägladt
franska helt framträder. Visserligen är
det sant, att mycket af detta lätta,
kvicka och behagfulla, som utmärkte
Orvar Odds stil, var medfödt, men att
göra kåseriet till konst, det lärde han sig
i Frankrike. Sedan århundraden tillbaka
äro ju fransmännen kända såsom
specialister på spiritualitet, och kåseriet har
där redan länge varit en utpräglad litterär
art. På Orvar Odds tid skref Jules
Janin sina hvassa, lekande följetonger i
Journal des Débats och M:me Girardin
sina eleganta tidsskildringar, som väckte
ett berättigadt uppseende. Och af dessa
bägge författare lärde sig Sturzen-Becker
den svåra konsten att kåsera, och detta
i så hög grad, att han, som redan är
sagdt, inom kort blef Sveriges
förnämsta kåsör och följetonist — en
rangplats som ingen hvarken förr eller senare
kunnat göra honom stridig.
Vid det skandinaviska studentmötet i
Uppsala i juni 1843 trädde Sturzen-Becker
för första gången i personlig beröring med
skandinavismen–-och med ens
blef han så gripen af denna rörelse och
denna i sig själf så stora idé, att han sedan
i mer än ett kvarts sekel kämpade för den
och blef den trogen hela sitt lif igenom.
För att fullblodsskandinaven Orvar
Odd helt skall kunna framträda och för
att alla hans skuggor och dagrar skola
blifva klart och tydligt synliga behöfves
såsom bakgrund de tre skandinaviska
ländernas, ja nästan hela Europas
politik under förra århundradets midt, och
för att hans helhetskaraktär skall kunna
uppskattas till sitt fulla värde måste man
känna alla intriger, all egoism och
diplomati, som han hade att kämpa emot.
Här är dock hvarken den rätta platsen
eller utrymme nog för att skildra alla
dessa frågor och spörsmål, men jag vill
det oaktadt söka gifva en föreställning
om hvilken insats denne skandinav gjorde
i sin tids egendomligaste och kanske
jag äfven kan tillägga viktigaste fråga.
Då Orvar Odd, året efter
Uppsalamötet, flyttade ned till Köpenhamn,
upptogs han genast uti den skandinaviska
studentkretsen och kom i ett nära
förhållande till dennes ledande män, bland
andra Orla Lehmann och Carl Ploug.
Och inom kort blef han själf en af de
ledande männen i det nybildade
skandinaviska sällskapet, som räknade icke
mindre än omkring 900 medlemmar. I
detta sällskap höll han en serie mycket
uppmärksammade föredrag öfver den
nyaste svenska litteraturen, och
dessutom började han nu skrifva en mängd
artiklar, än i svenska, än i danska
tidningar, för att på detta sätt göra svenska
förhållanden kända i Danmark och tvärt
om.
Otvifvelaktigt såg Sturzen-Becker till
att börja med icke skandinavismen i
hela dess omfång, utan den del af
rörelsen, som först föll i ögonen på honom,
var en politisk frihet, en opposition mot
regeringarna och de styrande, och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
