Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Franz Liszt. Ett hundraårsminne. Af Andreas Hallén. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
ANDREAS HALLÉN
slutet af liszts manuskript till kompositionen »adl! was ist leben
doch so schwer».
så hit som han förlagt sin
dirigentverksamhet 1847, efter det han upplöst sitt
mångåriga intima förhållande till
grefvinnan d’Agoult och afslutat sin
offentliga virtuosbana. I Weimar fick jag vid
den 1870 afhållna tonkonstnärsfesten af
Allg. deutsche Musikverein för första
gången tillfälle att höra — hvarför icke också
se! — Liszt dirigera Beethovens
nionde symfoni. Han dirigerade i prästerlig
dräkt, men hans namn stod ej omnämndt
på programmet. Vid samma musikfest,
som varade fyra dagar, sjöng fru
Viar-dot-Garcia utom programmet flera
sånger af Beethoven, Schumann och Liszt
med den sistnämnde som ackompanjatör,
och Liszt öfverraskade de talrika
åhörarna under en paus vid en af de många
repetitionerna med att spela en ny
manuskriptsonat för violin och piano af
Joachim Raff tillsammans med
konsertmästare Hellmerberger från Wien. Liszt
var icke blott den fulländade virtuosen,
som stod öfver alla tekniska
svårigheter utan hvad mer ville säga en
själf-skapande personlighet, hvarför också hans
spel verkade som konstnärliga
improvisationer utan att därför kompositionens
egenart och stil på något vis
åsidosattes. Till och med hans senare motstån-
dare måste alla erkänna, att ingen förr
än just han hade gjort Beethovens sista
stora sonater förstådda och så uppfattat
dem med snillets säkra blick, att hans
föredrag icke blott var en reproduktion
utan fast mer en produktion, hvilket
ju är det bästa erkännandet för hans
congeniala frändskap med Beethoven.
Samma sällsynta egenskaper visade han
äfven som dirigent, och han
begagnade då orkestern som ett med pianot
jämförligt föredragsinstrument, och det
erfordrades stor uppmärksamhet från de
utförandes sida att följa med hans
nyansskiftande direktion. Och detta blef
ofta för herrar musiker besvärligt, hvarför
det från deras led utspreds ryktet om
att Liszt var en dålig dirigent. De
senaste 10 åren af sin lefnad var Liszt
mestadels åhörare vid de konserter, då
hans verk uppfördes, men själf spelade
han ofta i intimare kretsar och mest för
sina många elever. Weimar var från
1869 det tonkonstens Mekka, till hvilket
alla unga musiker vallfärdade för att af
Liszt få sin konstnärliga
hallstämpel. Han gaf visserligen ej lektioner i
ordets vanliga mening, utan två à tre
gånger i veckan samlades
konstadepterna på eftermiddagarna kl. 4—6 för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
