Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Shah Jahans silfverbro. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SHAH JAHANS SILFVERBRO
581
Så hviskade shah Jahan sin älskades
namn, så talade han till henne om sitt
lifs sorgsna hemligheter. Och Ardjaman
Banu greps af varkunnsam ömhet för
honom. Hon såg, att han som ingen
annan hon fordom sett var på en gång
skön och glädjelös. Och hon öppnade
sin famn för honom och lät honom hvila
vid sina svala bröst.
Hvar natt kom shah Jahan till
drottningens läger, hvar natt talade han till
henne sina dunkla och skrämmande ord.
Hvar natt slöt Ardjaman Banu sina
armar kring honom och kysste de
frätande bekymrens onda märken bort från
hans mun. Men då han om morgonen
lämnade henne, grät hon på sin bädd,
förtvifladt och öfvergifvet, i sina händer
öfver sitt lifs armod, öfver sin långa
ensamhet och öfver sitt hemlands aldrig
återsedda berg.
Och med likgiltiga och löjetomma
ögon gick hon om dagarna midt i
öfver-flödet af all den rikaste prakt, som
någonsin förunnats att smycka en
furstinnas ungdom och härlighet.
»Jag älskar honom ej», tänkte hon.
»Hvar äro Kaschmirs unge män, som
jag såg genom gallerstafvarne i
kvinnogemakens fönster, med de breda axlarna
och de breda läderbältena kring starka
länder, med hvita linneturbaner, härdiga
ryggar och knappa ord? Hvar äro de
vilda ryttarna med sina lansar trädda i
fotbygelns tofshängda hölster,hvarfladdra
deras vimplar, hvar slå lejonfällarna mot
deras hästars mankar, hvar glänsa de
drifna stålhufvudena på deras bågar?
Hvar pingla karavanernas halsklockor
från de långa tågen genom passen upp
mot Belutschistans fjäll eller Ispahans
rosengårdar, hvar ljuder de aflägsna
katarakternas eviga sjungande brus genom
nätterna? O mitt land, mitt hem och
mitt hems folk!»
Vid haremsgemakets ebenholtsgaller
blickade hon ut öfver staden. Från de
inre salarna hörde hon de andra
kvinnorna sorla och skratta, medan de redde
sitt hår och dröpo oljor öfver sina
lemmar. »Kommer fursten denna natt till
oss?» tyckte hon sig höra hur de sporde
hvarandra. »Ser han ej, att vi äro unga
och utvalda alla, kvinnor hvita som mjölk
från Rhodos och Georgien, kvinnor bruna
som agat från Almedabad och Lahore,
från Tanjore och Anuradhapura, kvinnor
gula som bärnsten från Urga i norr till
Barabanam i söder? Blott om henne
drömmer han, den kalla kvinnan från
den kalla snön!»
Blå och gyllene drogo
kvällsskuggorna lysande slöjor öfver väggarna.
Nattsvalkan sänkte sig redan, den
ångande fuktdimman, om dagen ständigt
sväfvande öfver ytan af kanalen, som
svalkande förde sitt isgröna vatten
genom gemaket, blef tunnare och lättare,
och öfver den grunda botten, inlagd med
silfver och pärlemor, rörde sig
guldfiskarna i allt långsammare och trögare
banor. Droppande och klingande i
tystnaden föll, borta i den djupa väggnischen,
stänket ur de röda pistillerna i fontänens
skulpterade lotuskalkar, och från
parkterrassen nedanför hördes knäppet från
de tama gazellernas klöfvar, då de sökte
sin hviloplats under akaciorna vid muren.
»Snart tändes aftonstjärnan, den stora,
röda kärleksstjärnan», tänkte Ardjaman
Banu. »Snart, snart är timmen. ...»
Och långsamt, som eldflamman pä
ett altare, allt rödare och djupare i
rymdens allt djupare blånad, tändes den och
blef stor.
Då hörde hon bakom sig rasslandet
af ringar, när en gardin varsamt sköts
åt sidan, och medan hennes hjärta
plötsligt pressades samman i skräck som
under greppet af en känslolöst sargande
hand, hörde hon shah Jahans nakna
fötter smygande nalkas öfver mattorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
