Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Shah Jahans silfverbro. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SHAH JAHANS SILFVERBRO
587
var en ensam fånge för lifvet. Blott
Jehanara, hans och Ardjaman Banus
dotter, stannade hos honom och lindrade
hans öde.
Med hufvudet i händerna, öfver hvilka
håret och skägget, nu hvitt och långt
som en lejonman, föll i oordnade
massor, satt han vid muren och stirrade i
marken — dag från dag, år från år.
De små svarta mössen vågade sig fram
och åto af brödbitarna bredvid hans
vattenkruka, och de gröna ödlorna ilade
öfver muren, ut och in genom den
smala fönstergluggen under taket. Men
han störde dem ej, han såg dem ej, han
satt blott och borrade sina blickar i
golfvets kalkflisor, nötta af olyckligas
steg, blanka som ormskinn.
Till ingen talade han om hvad han
rufvade öfver, ej ens till Jehanara, den
tålmodiga. Men hon förstod honom.
Det var ej sin frihet och kronan
han sörjde. Det var sitt aldrig
afslutade verk — det ofullbordade grafhuset
och silfverbron öfver Yumna. Öfver att
det aldrig skulle förunnas honom att,
renad i skönhetens försonande form, bli
ett i samma ordlösa skönhet med den,
som han så mycket älskat.
»Som en hungrande och frysande
tiggare», hviskade han, »lefde jag mitt
lif vid dina knän, Ardjaman Banu, du
älskade, du obönhörliga, du onåbara.
Som en tiggare skall jag också i eviga
tider nu ligga i trasor utanför din
stängda dörr — en tiggare, hvars gömda
konungslighet aldrig fått träda fram ur
sina slitna kläders förnedring —
Ardjaman Banu, Ardjaman Banu.. .!»
Dag efter dag, år efter år. Ätta voro
nu redan förlupna sedan den gång,
Aurungzeb satt sig på mogulernas
påfågelstron.
Hvar månad lät denne kalla
anföraren för vakten och frågade honom : »Hur
går det, Nadir?» Och då anföraren sva-
rade: »Ännu, herre . . .», mumlade han:
»Långsamt, långsamt. ..!»
Men då de åtta åren förrunnit på
samma sätt och Nadirs svar på hans
fråga alltid blef detsamma: »Ännu, herre!»
då slog han en dag med sabelbaljan
mot stolskarmen och brusade upp: »Må
Allah förlåta mig! Jag lider det ej
längre! Hvar natt tror jag mig höra
steg utanför dörrmattan af någon, som
smyger sig in, och jag vaknar ibland
i skräck, som kände jag redan kölden af
en dolkspets mot mina refben. Nadir,
du är mig trogen — se här!»
Han drog sin egen sabel ur skidan
och räckte den till anföraren för vakten.
Och Nadir förstod.
Han bugade sig djupt för härskaren
och drog sig tillbaka.
Men då man för shah Jahan
förkunnade, att han nästa dag skulle dö, bad
han blott om en sista nåd: att en sista
gång få skåda solen och ut öfver det
land, hans spira rådt öfver. Icke ett
ord, till klagan eller förebråelse, kom
därefter öfver hans mun.
Man tillstadde honom det begärda.
Stödd på Jehanaras arm trädde han ut
ur tornporten.
Och det var åter en afton, och
solen böjde sin bana redan djupt öfver de
skoglösa slätterna kring Agra, en afton
af samma slag, som då han fordom
vandrade mellan myrtenhäckarna kring Taj
Mahal, en afton strax efter regntiden,
då den brända jorden andades ut,
ångande af fukt.
När dörren vred sig och han såg,
hur solen flammade öfver gårdens röda
stenplan, betäckte han sina ögon med
handen, och Jehanara måste leda honom
som ett stapplande barn. Allt för hårdt
och känslolöst omängdt brände ljuset
efter dessa åtta år af skumhet på de
matta ögonhinnorna, och kanske vällde
också i detta ögonblick, inför tanken på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
