Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ernst Josephson och Gustaf Fröding. En parallell. Af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERNST JOSEPHSON OCH GUSTAF FRÖDING 291
Nu sträcker nakna grenar jag förtviflad opp mot
skyn,
fast allt omkring bär sommarns färg och ter en
härlig syn.
O, när skall jag mig dölja få, när unnas jag att
dö?
O, hvad jag längtar efter dig, du kalla, hvita snö!
Påminnes man ej i den första af dessa
dikter om den Fröding, som i »Stänk och
flikar» (»Flickan i ögat») med obarmhärtig
själfgranskning kallar sig »en grop med
utbrändt kol af innebrända lustar», och är
ej Josephson i »Jag är ett träd» i sin sorg
intill döden öfver den förtidiga vissningens
tragik nära i släkt med Fröding i en af
hans allra mest omedelbart rörande dikter
»Gif lif och grönska» (189g), hvars
vemodiga liknelse af skalden själf vid ett
vissnande träd är densamma som i den
Josephsonska dikten.
En väsentlig skillnad mellan Fröding
och Josephson i deras bekännelsedikter är
emellertid, att hos den förre en bister
galg-humor gärna blandar sig in i och på sitt
sätt lättar den dystra eller rent af
förtviflade grundstämningen, under det hos
Josephson, i hvars rika begåfning förvisso
icke humorn saknas (se t. ex. dikterna till
lilla Gelly) men dock spelar en ojämförligt
mindre roll än hänförelsen och ett starkt
patos, den sorgsna stämningen löses i ett
stilla musikaliskt vemod. De fyra dikterna
Förändring, Min graf, den underbara
Violoncell (Gula rosor, sid. 5—7) och den
först nu af Wåhlin meddelade, af djupaste
smärta fyllda Om tusen år kanhända äro
sällsynt gripande exempel på dylika
Josephsonska bekännelsedikter. Fröding är mera
grubblande och filosoferande i sådana
stycken, Josephson mera stilla och resignerad,
men äfven Josephson kan grubbla och
spörja på ett sätt som liknar Frödings
intensiva sökande efter slutlig harmoni såväl
i den nyss anförda »Om tusen år kanhända»
med dess sublima titel — och slutord —
som då han i dikten Efter domedag
(Gula rosor, sid 21) slutar så här:
Du jord, när du skall bäfva,
din skorpa gå i tu,
säg skall mitt väsen sväfva
i rymden kring ännu?
Skall jag som engel gråta,
skall som demon jag le,
skall Jehovah förlåta
den djupt förtviflade?
Detta erinrar om Frödings likväl mera
ståtliga och filosofiska dikt Efter döden
(Gralstänk, 1898, sid. 72), där han frågar:
(Skall jag) häfva
mig till rymd där jag kan sväfva
full af kraft och fri?
Eller skall jag syndbelastad
djupt i dämonsriket kastad
i eonisk tid
själf betvingande, betvungen
ständigt stingande och stungen
vältra om i hat?
Den djupa smärtan öfver den egna
tillvarons tragik och brustenhet, som
präglar dessa bekännelsedikter af de båda
konstnärerna, är, kan man säga, afvigsidan af
det starkt dionysiska drag, den hänförda
lifsberusning, som dock är själfva
grundtonen i deras väsen som människor och
konstnärer. Det är en psykologisk erfarenhet,
att just de mest dionysiska naturerna:
(tänk hos oss i Sverige på t. ex. Sergel
och Bellman!) äro de som tidvis sjunka
djupast i melankoli. Ingen kan vara mera
glittrande och spelande glad åt all lifvets
härligheter än just Fröding men också ingen
mera förtvifladt sorgsen och grubblande.
Hvad Josephson beträffar, har han i
början af dikten Förändring, hvilken slutar
med att som »enda tröst i smärtan» finna
»den som alla sorgsna hjärtan dödens
engel ger», skildrat sig själf, sådan han kom
ifrån naturens hand:
Han var ung och varm.
Rosor bar han uppå kinden,
rosor i sin barm!
Lifvet för hans sinne lekte
hela världen log.
Och den norske målaren Chr. Skredsvig
fogar till detta sin svenska ungdomsväns
själfporträtt i ord följande bekräftande
skildring (i sin bok Dage og Nætter bland
Kunstnere):
Ja, som en frisk hallingjentes var hans kinder
röde, og hans svarte tætkrusede haar var som en
ung grækers, og hans ansigt var saa vant til
glæde og latter, at naar han ikke smilte trodde han
vist at han saa yderst trist og alvorlig ud.
Det finns också ett mycket karaktäristiskt
dionysiskt utbrott af den unge Ernst
Josephson, hvilket anföres i Wåhlins monografi. Det
är ett yttrande fälldt af honom till hans
ståtliga och intelligenta väninna fru Ram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
